Snart plingar det på dörren och där står polisen.. Ännu en gång och denna gången var det inte Justin som gjort en överraskning för han vart lika förvånad som jag.

- Vad är det som har hänt? Frågade Justin oroande


Justin och Morfar - Sanna och Justin.

Jag såg på polisen att det han tänkte berätta var inte en god nyhet.

- Kan vi få komma in ? Sa polismannen.
- Kom in. Sa Justin med oro i rösten.

Vi gick in i vardagsrummet. Jag och Justin satte oss i soffan och jag tog tag i hans hand och kramade den hårt.

- Det vi har och säga kan komma som en chock men ..
- SÄG DET BARA! VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT? Skrek Justin med gråten i halsen.

Jag klarade inte av att se på honom, har aldrig sett honom såhär ledsen förut.

- Din morfar är inne på akuten och har inte lång tid kvar så vi åkte och hämtade dig för att du ska kunna.. säga hejdå.

JUSTIN'S PERSPEKTIV:
Jag kunde inte tro på vad polismannen sa. Jag är aldrig killen som gråter och nu var jag så nära på att bara ställa mig upp och skrika. Jag måste åka dit, så fort som jag bara kan! Jag menar, han är min morfar och min bästavän. När mamma och pappa blev tvungna att jobba fick jag alltid bo hos Mormor och morfar. Det var hos honom jag lärde mig att spela trummor, han hjälpte mig. Han är den som alltid har trott på mig och aldrig svikit mig, så nu får inte jag svika honom. Jag ska vara stark, så stark som han var för mig. Jag såg att Sanna var påväg att brista ut i gråt, hon vet mycket väl vem min morfar var och vad han betydde för mig. Han betydde mycket för henne också för han var en stor del av hennes barndom också.

- Vilket sjukhus? Vi måste åka nu om vi ska hinna.. säga hejdå.

Jag hatade att säga ordet hejdå, det fick mig verkligen att inse att det inte var mycket tid kvar.

- Atlanta's hospital. Ligger i närheten. Vi skjutsar er på en gång!

Polisen visade oss vägen till bilen. I bilen tog Sanna tag i min hand och jag kände hennes värme. Det var skönt att jag hade någon vid min sida just nu, kunde inte haft någon bättre än Sanna. När vi kom fram till sjukhuset sprang jag upp till tredje våningen som polisen sa till mig. Sanna kom efter mig direkt och nu ser jag mamma sitta där i korridoren utanför morfar's dörr. Jag blev helt förkrossad när jag såg hur ledsen hon var. Jag sprang allt fortare och hon ställde sig upp. Jag kramade henne hårt och jag viskade till henne:

Justin och Pattie

- Jag klarar inte det här Mamma jag gör verkligen inte det! Jag tänker inte ta mig igenom att förlora en viktig person igen efter allt som hänt. Han är min bästavän.
- Justin, vi klarar det här tillsammans. Morfar har inte mått bra senaste tiden, det vet både du och jag. Jag tror han får det bättre där uppe och han kommer alltid att finnas med oss.
- Hur lång tid har han kvar ?
- Det vet vi inte än, men inte lång tid. Jag tror det är bäst att du går in redan nu och säger farväl.


Lyssna samtidigt som du läser - Justin's nya låt Pray.

Jag släppte taget om Mamma och innan jag gick in till Morfar vände jag mig om och Sanna bestämde sig för att sitta kvar där ute för det var för känslosamt. Det första jag ser när jag kommer in är ett helt vitt rum. I mitten av rummet ligger morfar på en blå säng, gud så svag han såg ut att vara. Han var helt kritvit i ansikte och när han såg mig såg jag att han verkligen kämpade för att kunna ge mig ett leende. Jag la mig brevid honom i sängen och vi pratade om allt vi gjort. Jag berättade även för honom om Sanna och han blev jätte glad när han visste att det var Sanna som alltid var en liten klätter apa i  morfar's hus som jag menade. Jag förklarade för Morfar varför just han är och kommer alltid att vara den bästa i världen. Jag såg hur tårar sakta föll ner för hans kind och då kunde jag inte hålla mig längre. Jag höll om honom och fick ut all ilska och sorg som jag hållt inom mig så länge. Vi sa ingenting utan bara låg där och så snart börjar Morfar prata.

- Justin, jag älskar dig och kunde inte fått ett bättre barnbarn, du är bland det bästa som hänt mig. Jag vill att du aldrig ska ge upp hoppet, Look for the good and Never say never. Du ska veta hur stolt jag är över dig!

Jag kunde inte säga någonting men jag tror han förstod hur tacksam jag var. Jag grät i hans famn och snart så känner jag hur hans hand blir allt svagare, han tappar greppet helt om min hand. Jag tog tag i hans hand igen och viskade i hans öra innan det var försent:

- Jag älskar dig Morfar! Du ska veta att jag ska tänka på dig varje dag och jag vet att du kommer att ha det bra där uppe. Vi ses snart.

Morfar svarade inte och plötsligt börjar hans hjärtmaskin att pipa. Läkare kom in springandes på bara några sekunder och jag blev tvungen att lämna rummet. Där ute stod Mamma och Sanna. När jag kliver ut ifrån rummet och Sanna ser mig springer hon fram till mig och jag känner hur hennes tårar mot min hals. Jag håller om henne hårt och släpper inte taget och tänker aldrig göra heller.

Dagarna gick och det var redan imorgon vi skulle ge oss av till Hawaii. Sanna var den enda som förstod mig just nu och är så glad att jag har henne vid min sida.

SANNA'S PERSPEKTIV:
Det gjorde så ont att se Justin så ledsen. Jag bestämde att jag tänkte göra något för att göra honom lite gladare. Jag hade gjort i ordning en överraskning och lämnat en karta till honom. Jag skulle leda honom till mitt favorit ställe där jag spenderar den mesta tiden åt om jag har det jobbigt. Jag brukar sitta där och bara tänka igenom allt som hänt. Senaste tiden har det hänt sällan för Justin har gjort mig så otroligt lycklig! Jag ser Justin svänga in och parkera sin Range Rover nära berget där jag sitter. Han kommer gående sakta mot mig med en överraskande blick.

- Gud vad vackert det är här!
- Jag kände att det var dags för dig att få ett leénde på läpparna så jag har tagit med dig hit och hit har jag aldrig tagit med någon annan förut. Här är stället jag brukar sätta mig ner och bara tänka över på allt som hänt. Innan jag träffade dig på konserten så satt jag alltid här och tänkte på våran barndom och nu sitter du här brevid mig. Det är overkligt! Den här saken slår ingenting som du någonsin gett mig men jag ville bara berätta hur mycket du betyder för mig och är tacksam för varje dag som jag fått spendera med dig.

(bild högst upp) Han sätter sig ner brevid mig och håller om mig runt midjan och lutar sitt huvud mot mitt.

- Jag är så glad att du blev min One less lonely girl och dom här dagarna har betytt otroligt mycket för mig, helt ärligt tror jag inte att jag skulle klara mig utan dig vid min sida nu när jag har det så svårt. Så du vet så finns jag där om du behöver mig, lika så som du finns där för mig.

Han tar sin hand på mitt ansikte och vrider det mot hans. Våra läppar möttes och jag kände verkligen att allt skulle bli bra igen.

Nästa morgon när vi gick upp tidigt så var allt färdig packat och klart! Nu skulle vi iväg till flygplatsen. Planet lyfter om cirka en timma och nu stod vi på flygplatsen och väntade bara på att få gå på. Tiden gick jätte fort och nu skulle vi redan lyfta.. Våran första flygresa tillsammans.

- Är du redo? Frågar Justin och ger mig ett varmt leende.
- JA! svarade jag fort och tog hans hand.
- Nu åker vi, here we come Hawaii!

--------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad tyckte ni? Själv tyckte vi att det var.. väldigt sorgligt :(