One less lonely girl - Chapter 81
När vi kom hem gjorde vi i ordning mackor och varm oboy trots att sommaren snart var här. Vi satte oss framför TV:n i pyjamas och in gosade i stora filtar. Jag zappade till olika kanaler och det blev Canal + som fick visas, och filmen som visades var Ramona And Beezus. Jag tänkte inte på att det var olämpligt för att Selena Gomez var som huvudrollen i filmen. Jag sneglade upp ibland och kollade på Justin, och där satt han och log som en fåne när Selena kom upp på tv-skärmen.
-Ser du något du gillar? Frågade jag drygt.
Justin ryckte till som om att han varit helt inne i filmen.
-Va? Förlåt, va sa du? Sa han och log falskt mot mig.
-Jag sa, ser du någonting du gillar?
-Va? Men nej, varför säger du något sånt? Sa han osäkert.
-Vet du vad? Nu efter allting med John och pappa så pallar jag inte att du söa börja IGEN. Nu får du fan ta och bestämma dig. Mig eller Selena? Eller nej, jag är inget 'altenativ' antingen bevisar du att du förtjänar mig, eller så blir det som förut. Du väljer.
Jag ställde mig upp och gick upp till hans rum. Jag hörde hur han kom efter mig och grepade tag om min arm.
-Melody, efter allt jag har gjort för dig, ställt upp för dig när John gick bort och när allt hände med din pappa. Hur kan du tro att jag vill ha Selena? Om jag hade velat ha henne hade jag inte stannat kvar. Men det gjorde jag, eftersom att jag älskar dig och vill vara med dig, bara dig.
Jag vände mig om mot honom.
-Så varför ler du hela tiden när någon säger hennes namn eller när du ser henne? Varför visar du inte det på samma sätt när det kommer till mig?
Han suckade och smekte mitt hår.
- Mel, du får mig att le som ingen annan och varenda gång jag ser dig eller hör din röst pirrar det i hela min kropp och jag inser hur lycklig jag är som har dig.
Jag kände hur mitt ansikte blev rött och jag blev tårögd.
-Du vet att jag älskar dig. Sa Justin och kysste mina läppar.
-Jag älskar dig med.
Dagarna flött snabbt förbi, jag försökte göra saker som skulle få mig på andra tankar, så att jag kunde komma över allt som hänt. Jag hade ännu inte fått någon information om Johns begravning och eftersom att hans bror ringt på dolt hade jag inte nummret kvar.
Jag började träna igen och spenderade mycket tid i studion och spelade in flera låtar.
Efter två veckor kom pappa hem igen så jag och Justin hjälptes åt att flytta över mina saker igen.
Jag hade inte träffat Noah på dom senaste fyra veckorna så när jag såg honmo sprang jag fram till honom och kramade honom hårt.
-Gud vad jag har saknat dig! Sa jag och pussade honom på huvudet.
-Detsamma, usch va äckligt! En puss! Sa han och skrattade.
Pappa kom ut till hallen där vi stod och omfattade oss båda.
-Åh min älsklingar, vad jag har saknat er! Sa pappa.
-Vi har saknat dig med! Sa vi båda samtidigt.
Nu när pappa var hemma, skulle allting bli bra igen? Eller kommer det hända fler hemska saker?
---------------------------------------------------------------------------
KOMMENTERA!
-Ser du något du gillar? Frågade jag drygt.
Justin ryckte till som om att han varit helt inne i filmen.
-Va? Förlåt, va sa du? Sa han och log falskt mot mig.
-Jag sa, ser du någonting du gillar?
-Va? Men nej, varför säger du något sånt? Sa han osäkert.
-Vet du vad? Nu efter allting med John och pappa så pallar jag inte att du söa börja IGEN. Nu får du fan ta och bestämma dig. Mig eller Selena? Eller nej, jag är inget 'altenativ' antingen bevisar du att du förtjänar mig, eller så blir det som förut. Du väljer.
Jag ställde mig upp och gick upp till hans rum. Jag hörde hur han kom efter mig och grepade tag om min arm.
-Melody, efter allt jag har gjort för dig, ställt upp för dig när John gick bort och när allt hände med din pappa. Hur kan du tro att jag vill ha Selena? Om jag hade velat ha henne hade jag inte stannat kvar. Men det gjorde jag, eftersom att jag älskar dig och vill vara med dig, bara dig.
Jag vände mig om mot honom.
-Så varför ler du hela tiden när någon säger hennes namn eller när du ser henne? Varför visar du inte det på samma sätt när det kommer till mig?
Han suckade och smekte mitt hår.
- Mel, du får mig att le som ingen annan och varenda gång jag ser dig eller hör din röst pirrar det i hela min kropp och jag inser hur lycklig jag är som har dig.
Jag kände hur mitt ansikte blev rött och jag blev tårögd.
-Du vet att jag älskar dig. Sa Justin och kysste mina läppar.
-Jag älskar dig med.
Dagarna flött snabbt förbi, jag försökte göra saker som skulle få mig på andra tankar, så att jag kunde komma över allt som hänt. Jag hade ännu inte fått någon information om Johns begravning och eftersom att hans bror ringt på dolt hade jag inte nummret kvar.
Jag började träna igen och spenderade mycket tid i studion och spelade in flera låtar.
Efter två veckor kom pappa hem igen så jag och Justin hjälptes åt att flytta över mina saker igen.
Jag hade inte träffat Noah på dom senaste fyra veckorna så när jag såg honmo sprang jag fram till honom och kramade honom hårt.
-Gud vad jag har saknat dig! Sa jag och pussade honom på huvudet.
-Detsamma, usch va äckligt! En puss! Sa han och skrattade.
Pappa kom ut till hallen där vi stod och omfattade oss båda.
-Åh min älsklingar, vad jag har saknat er! Sa pappa.
-Vi har saknat dig med! Sa vi båda samtidigt.
Nu när pappa var hemma, skulle allting bli bra igen? Eller kommer det hända fler hemska saker?
---------------------------------------------------------------------------
KOMMENTERA!
UPDATE: JOHN ÄR DÖD.. det skulle stå NOAH. Om ni läser alla kommentarer fattar ni vad vi menar med den här svarta texten.
One less lonely girl - chapter 80
-Vad sa dom? Sa jag ivrigt.
-Han vill träffa dig, han saknar dig och Noah. Han kan inte åka hem än men han vill träffa dig.
-När då?
-När du kan sa han.
-Vi åker på en gång! Sa jag och började riva runt i min garderob.
Jag satte på mig jeans och en långärmad tröja för att dölja mina sår och vi åkte sedan iväg till sjukhuset.
Men när vi kom in i lobbyn stod det poliser överallt. Vad har hänt?!
Jag märkte att han märkte att något var fel, men jag ignorerade det och reste mig upp från sängen.
- Jag tror vi måste röra oss nu, skola imorgon! Sa jag och kramade om honom.
- Vi ses Lucas! Sa Justin och vinkade och stängde sedan dörren efter mig.
När vi stod och väntade på hissen vände jag mig om och pappa kollade fortfarande på oss. Jag vinkade glatt tillbaka innan vi gick in i hissen och pappa vinkade tillbaka.
- Vi får inte berätta någonting för pappa om min lilla ''olycka''. Lova?
- Varför skulle jag göra det? Ja, jag lovar!
- Bra, för jag vill inte att han får reda på det. Han skulle säkert skicka in mig till ett psykhem eller något.
- Haha men nejdå, det löser sig säkert.
- Vadå löser sig?
- Om han får reda på det?
- Jaha, nä, tro mig. Det gör det inte!
Justin tog nu tag i min hand och kollade in i mina ögon.
- Jag vet att det gör det. Sa han och kysste mig lätt.
Jag förstod då att han hade rätt, pappa får säkert reda på det förr eller senare, eller så borde jag bara berätta för honom för jag tror han skulle förstå på något vis.
-Han vill träffa dig, han saknar dig och Noah. Han kan inte åka hem än men han vill träffa dig.
-När då?
-När du kan sa han.
-Vi åker på en gång! Sa jag och började riva runt i min garderob.
Jag satte på mig jeans och en långärmad tröja för att dölja mina sår och vi åkte sedan iväg till sjukhuset.
Men när vi kom in i lobbyn stod det poliser överallt. Vad har hänt?!
Justin ropade hit en polis som kom fram fort.
- Vad är det som har hänt?
- Kan inte säga för mycket, men det är angående en patient och en efterlyst kille som försökt få tag på patienten.
Justin kollar på mig och vi tänker båda på samma sak.
- Vadå få tag på? Gjorde han något?
- Han hade med sig gift som han skulle försöka lägga i hans medicin men vi hann ta honom innan någonting hände som tur va.
- Heter möjligtvis den efterlyste Eric?
Polisen kollade förvånat på mig.
- Ja, det gör han. Hur vet du det?
- För att det är patienten som är min pappa, jag måste få träffa honom nu!
Polisen släppte in oss och vi åkte fort upp till pappa. Han låg i sängen och sov som en stock. Visste han ens om att någonting hade hänt? Att Eric var här för att försöka döda honom?
Jag satte mig på sängkanten och tog tag i hans hand och kollade sedan på Justin som nu gick ut ur rummet. Jag började prata med honom trots att jag visste att han sov, så visste jag att han fortfarande på något vis kunde höra mig och det var det enda jag ville just nu.
- Jag älskar dig! Lämna mig aldrig. Sa jag och drog upp hans hand mot min mun och pussade den lätt.
Efter att ha suttit där ett tag och bara kollat på honom såg jag hur han vaknade till. Jag slängde mig över honom och kramade honom hårt.
- Oj, det här var man inte förberedd på! Sa han och kramade glatt tillbaka.
- Antar att du inte har någon aning om vad som hänt?
- Vadå, vad har hänt? Sa han med en förvånad blick.
Jag började berätta för pappa om Eric och varför det gick poliser utanför i korridoren.
- Men oj, antar att jag sov?
- Ja det gjorde du, haha! Sa Justin.
Pappa kollade ner på mina armar och jag såg att han såg mina bandage. Han tog ett löst grepp om armen och jag skämdes.
- Vad har hänt? Frågade han oroligt.
- Nä, ingenting.. sa jag och slingrade mig ur hans grepp.
- Vad är det som har hänt?
- Kan inte säga för mycket, men det är angående en patient och en efterlyst kille som försökt få tag på patienten.
Justin kollar på mig och vi tänker båda på samma sak.
- Vadå få tag på? Gjorde han något?
- Han hade med sig gift som han skulle försöka lägga i hans medicin men vi hann ta honom innan någonting hände som tur va.
- Heter möjligtvis den efterlyste Eric?
Polisen kollade förvånat på mig.
- Ja, det gör han. Hur vet du det?
- För att det är patienten som är min pappa, jag måste få träffa honom nu!
Polisen släppte in oss och vi åkte fort upp till pappa. Han låg i sängen och sov som en stock. Visste han ens om att någonting hade hänt? Att Eric var här för att försöka döda honom?
Jag satte mig på sängkanten och tog tag i hans hand och kollade sedan på Justin som nu gick ut ur rummet. Jag började prata med honom trots att jag visste att han sov, så visste jag att han fortfarande på något vis kunde höra mig och det var det enda jag ville just nu.
- Jag älskar dig! Lämna mig aldrig. Sa jag och drog upp hans hand mot min mun och pussade den lätt.
Efter att ha suttit där ett tag och bara kollat på honom såg jag hur han vaknade till. Jag slängde mig över honom och kramade honom hårt.
- Oj, det här var man inte förberedd på! Sa han och kramade glatt tillbaka.
- Antar att du inte har någon aning om vad som hänt?
- Vadå, vad har hänt? Sa han med en förvånad blick.
Jag började berätta för pappa om Eric och varför det gick poliser utanför i korridoren.
- Men oj, antar att jag sov?
- Ja det gjorde du, haha! Sa Justin.
Pappa kollade ner på mina armar och jag såg att han såg mina bandage. Han tog ett löst grepp om armen och jag skämdes.
- Vad har hänt? Frågade han oroligt.
- Nä, ingenting.. sa jag och slingrade mig ur hans grepp.
Jag märkte att han märkte att något var fel, men jag ignorerade det och reste mig upp från sängen.
- Jag tror vi måste röra oss nu, skola imorgon! Sa jag och kramade om honom.
- Vi ses Lucas! Sa Justin och vinkade och stängde sedan dörren efter mig.
När vi stod och väntade på hissen vände jag mig om och pappa kollade fortfarande på oss. Jag vinkade glatt tillbaka innan vi gick in i hissen och pappa vinkade tillbaka.
- Vi får inte berätta någonting för pappa om min lilla ''olycka''. Lova?
- Varför skulle jag göra det? Ja, jag lovar!
- Bra, för jag vill inte att han får reda på det. Han skulle säkert skicka in mig till ett psykhem eller något.
- Haha men nejdå, det löser sig säkert.
- Vadå löser sig?
- Om han får reda på det?
- Jaha, nä, tro mig. Det gör det inte!
Justin tog nu tag i min hand och kollade in i mina ögon.
- Jag vet att det gör det. Sa han och kysste mig lätt.
Jag förstod då att han hade rätt, pappa får säkert reda på det förr eller senare, eller så borde jag bara berätta för honom för jag tror han skulle förstå på något vis.
När vi kom hem gjorde vi i ordning mackor och varm oboy trots att sommaren snart var här. Vi satte oss framför TV:n i pyjamas och in gosade i stora filtar. Jag zappade till olika kanaler och det blev Canal + som fick visas, och filmen som visades var Ramona And Beezus. Jag tänkte inte på att det var olämpligt för att Selena Gomez var som huvudrollen i filmen. Jag sneglade upp ibland och kollade på Justin, och där satt han och log som en fåne när Selena kom upp på tv-skärmen.
------------------------------------------------------------------
KOMMENTERA! Förlåt förlåt för dålig uppdatering. Men vi båda har varit upptagna i helgen och har helt enkelt inte hunnit blogga. PUSS
One less lonely girl - chapter 79
- Förlåt Jus... Sa hon men jag satte fingret på hennes läpp.
- Säg ingenting, du behöver inte förklara dig. Men gör aldrig om det här, fattar du? Jag trodde jag skulle förlora dig, vad fan tänkte du med? Nu är det inte tid för att skrika på dig, men förstår du vad du gjort?
- Jag, jag vet inte vad jag ska säga! Sa hon och kramade om mig hårt tillbaka.
- Gör bara aldrig om det, lova?
- Ja, jag lovar! Aldrig mer, aldrig mer.
Senare samma kväll satt jag i Justins soffa och kollade på filmen *Dear John* , det påminde jätte mycket om John men det var skönt att gråta ut. Justin kom in i rummet med en bricka med mina favvo flingor och mjölk. Brevid tallriken låg en lapp där det stod
*I will always...Love you*
-Här, du måste äta lite. Även fast du inte vill. Sa Justin och ställde ner brickan på bordet framför soffan.
-Jag vill inte ha, jag är inte hungrig. Sa jag grinigt.
-Mel, sluta. Du måste äta och det vet du.
Jag kollade på honom och jag visste att jag inte skulle kunna slingra mig ur det här. Jag tog skeden som låg i skålen och rörde om lite innan jag tog en tugga. Då märkte jag hur hungrig jag egentligen va. Efter bara några minuter hade jag ätit upp allting.
-Sa ju det. Sa Justin och kysste mig på pannan. - Jag ska åka och träffa Usher ett tag, men det finns mat hemma och jag finns på mobilen. Ring om det händer något eller bara om du vill prata. Du vet att jag älskar dig.
-Jag älskar dig med. Sa jag lågt.
Han kysste mina läppar mjukt och gick sedan. När han stängde dörren satte jag på filmen igen som jag pausat och fortsatte att kolla.
När filmen var klar satte jag på 'Remember me' och efter den satte jag på '500 days of summer'
När jag kommit halvvägs in på '500 days of summer' blev jag så depprimerad, så jag stängde av och gick för att duscha istället. När jag stod i duschen såg jag rakhyvllen jag hade skurit mig med. Hur kunde jag göra så mot Justin? Mot pappa och Noah? Vad tänkte jag med!
Jag kände mig så smutsig så jag stod i duschen i minst en timme och tvättade håret och rakade benen. Försiktigt. När jag var klar gick jag ut och satte på mig mjukis byxor och en Justin tröja.
Jag gick ner igen och kollade klart på '500 days of summer'. När jag sett klart den kom Justin äntligen hem.
-Hej älskling. Har allt gått bra? Frågade han medans han hängde av sig sin jacka.
-Ja det har det.
-Vad ska du göra nu hade du tänk?
-Kan inte du och jag bara ta det lugnt. Typ ligga i din säng och ta det lugnt. Mår lite illa. Sa jag och kollade på honom.
-Ja absolut!
Vi gick upp till hans rum, Justin bytte om till mjukis och vi la oss sedan i hans säng med våra ansikten mot varandra. Jag smekte försiktigt hans ansikte med mina fingertoppar. Hans felfria ansikte, perfekta läppar och hans fina ögon man smälter i. Min pojkvän, min man. Tänkte jag för mig själv.
Jag måste ha somnat för jag väcktes plötsligt av att Justin kom in och skakade lätt på mig.
-Gumman? Dom ringde från sjukhuset. Sa han.
Jag satte mig upp och kollade på honom.
-Vad sa dom? Sa jag ivrigt.
-Han vill träffa dig, han saknar dig och Noah. Han kan inte åka hem än men han vill träffa dig.
-När då?
-När du kan sa han.
-Vi åker på en gång! Sa jag och började riva runt i min garderob.
Jag satte på mig jeans och en långärmad tröja för att dölja mina sår och vi åkte sedan iväg till sjukhuset.
Men när vi kom in i lobbyn stod det poliser överallt. Vad har hänt?!
--------------------------------------------------------------------------------------------
Vad har hänt?!
KOMMENTERA!
- Säg ingenting, du behöver inte förklara dig. Men gör aldrig om det här, fattar du? Jag trodde jag skulle förlora dig, vad fan tänkte du med? Nu är det inte tid för att skrika på dig, men förstår du vad du gjort?
- Jag, jag vet inte vad jag ska säga! Sa hon och kramade om mig hårt tillbaka.
- Gör bara aldrig om det, lova?
- Ja, jag lovar! Aldrig mer, aldrig mer.
Senare samma kväll satt jag i Justins soffa och kollade på filmen *Dear John* , det påminde jätte mycket om John men det var skönt att gråta ut. Justin kom in i rummet med en bricka med mina favvo flingor och mjölk. Brevid tallriken låg en lapp där det stod
*I will always...Love you*
-Här, du måste äta lite. Även fast du inte vill. Sa Justin och ställde ner brickan på bordet framför soffan.
-Jag vill inte ha, jag är inte hungrig. Sa jag grinigt.
-Mel, sluta. Du måste äta och det vet du.
Jag kollade på honom och jag visste att jag inte skulle kunna slingra mig ur det här. Jag tog skeden som låg i skålen och rörde om lite innan jag tog en tugga. Då märkte jag hur hungrig jag egentligen va. Efter bara några minuter hade jag ätit upp allting.
-Sa ju det. Sa Justin och kysste mig på pannan. - Jag ska åka och träffa Usher ett tag, men det finns mat hemma och jag finns på mobilen. Ring om det händer något eller bara om du vill prata. Du vet att jag älskar dig.
-Jag älskar dig med. Sa jag lågt.
Han kysste mina läppar mjukt och gick sedan. När han stängde dörren satte jag på filmen igen som jag pausat och fortsatte att kolla.
När filmen var klar satte jag på 'Remember me' och efter den satte jag på '500 days of summer'
När jag kommit halvvägs in på '500 days of summer' blev jag så depprimerad, så jag stängde av och gick för att duscha istället. När jag stod i duschen såg jag rakhyvllen jag hade skurit mig med. Hur kunde jag göra så mot Justin? Mot pappa och Noah? Vad tänkte jag med!
Jag kände mig så smutsig så jag stod i duschen i minst en timme och tvättade håret och rakade benen. Försiktigt. När jag var klar gick jag ut och satte på mig mjukis byxor och en Justin tröja.
Jag gick ner igen och kollade klart på '500 days of summer'. När jag sett klart den kom Justin äntligen hem.
-Hej älskling. Har allt gått bra? Frågade han medans han hängde av sig sin jacka.
-Ja det har det.
-Vad ska du göra nu hade du tänk?
-Kan inte du och jag bara ta det lugnt. Typ ligga i din säng och ta det lugnt. Mår lite illa. Sa jag och kollade på honom.
-Ja absolut!
Vi gick upp till hans rum, Justin bytte om till mjukis och vi la oss sedan i hans säng med våra ansikten mot varandra. Jag smekte försiktigt hans ansikte med mina fingertoppar. Hans felfria ansikte, perfekta läppar och hans fina ögon man smälter i. Min pojkvän, min man. Tänkte jag för mig själv.
Jag måste ha somnat för jag väcktes plötsligt av att Justin kom in och skakade lätt på mig.
-Gumman? Dom ringde från sjukhuset. Sa han.
Jag satte mig upp och kollade på honom.
-Vad sa dom? Sa jag ivrigt.
-Han vill träffa dig, han saknar dig och Noah. Han kan inte åka hem än men han vill träffa dig.
-När då?
-När du kan sa han.
-Vi åker på en gång! Sa jag och började riva runt i min garderob.
Jag satte på mig jeans och en långärmad tröja för att dölja mina sår och vi åkte sedan iväg till sjukhuset.
Men när vi kom in i lobbyn stod det poliser överallt. Vad har hänt?!
--------------------------------------------------------------------------------------------
Vad har hänt?!
KOMMENTERA!
One less lonely girl - chapter 78
- Jag vet inte vad jag ska säga.. jag är ledsen! Sa Justin och kysste mig på pannan.
- Och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Sa jag och drog mig intill hans bröst.
- Vi kommer fixa det, du och jag. Jag vet att du har det jobbigt nu, men jag ska hjälpa dig allt jag kan. Men då kan du inte isolera dig eller stänga mig ute. Utan du måste prata med mig och få mig att förstå om det här ska funka. Okej?
Jag kollade på honom och tog sedan hans händer i mina.
-Okej. Sa jag, han kysste mig på pannan.
-Never say Never! Sa han med ett leénde
-Never say Never.. Svarade jag tröttsamt och tyst tillbaka.
Jag stängde av TV:n och gick sedan upp för att berätta att hennes pappa ringt. Alltid innan jag går in knackar jag lätt på dörren för att höra om jag fick komma in. Men den här gången svarade hon inte, och jag märkte att dörren stod på glänt så jag gick in ändå.
När jag kom in låg hon inte i sängen, var kunde hon vara? Jag la mig ner med ansiktet mot golvet för att kolla om hon var under sängen, varför vet jag inte. Då såg jag hennes mobil under fåtöljen. På displayen stod det 14 missade samtal, och alla var ifrån Lucas, hennes pappa.
Jag såg nu att toalett dörren stod på glänt och reste mig då upp för att kolla om hon möjligtvis var där inne. När jag öppnar dörren ser jag henne där. Det kändes som om att tiden stannade. Allt blod, duschslangen som låg brevid henne rinnandes, hennes bleka hud.
- VAD FAN HAR DU GJORT!? Skrek jag samtidigt som jag satte mig ner på huk framför henne.
Jag la fingrarna på hennes hals för att känna om pulsen fortfarande var igång, vilket den var. Jag drog ner en handduk och la över henne. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till när jag såg såret på handleden.
Tankarna började snurra i huvudet om att det här kanske var sista gången jag såg henne. Jag försökte få ur dem hemska tankarna ur huvudet och bar henne fort till sängen där jag värmde upp hennes iskalla kropp. Jag lindade in hennes handleder med ett tunt bandage jag hittade.
Jag satt och kollade på henne och såg att färgen i ansiktet var påväg tillbaka. Jag torkade bort dem sista tårarna och höll sedan hårt i hennes hand. Varför gjorde hon såhär för? Pågrund av Lucas, John?
Jag insåg nu att jag inte alltid funnits där för henne som jag borde ha gjort. Nu skulle jag finnas här, hela tiden dag och natt. Jag skulle aldrig lämna hennes sida om hon så inte ber mig att göra det. Jag ska vara den bästa pojkvännen i världen, iallafall ge det ett försök, ett försök att få det här att funka. Jag har insett att det är alltid hon som hållt ihop oss, trots allt jag gjort mot henne. Jag fick en klump i magen av att tänka på allt hemskt vi gått igenom men fick snart ett leénde på läpparna av alla våra glada och roliga stunder.
Efter att ha legat brevid henne i några timmar och bara lyssnat på hennes andetag hörde jag hur hon harklade till och reste sig sakta upp. Jag reste mig hastigt upp och la armarna hårt om henne.
- Förlåt Jus... Sa hon men jag satte fingret på hennes läpp.
- Säg ingenting, du behöver inte förklara dig. Men gör aldrig om det här, fattar du? Jag trodde jag skulle förlora dig, vad fan tänkte du med? Nu är det inte tid för att skrika på dig, men förstår du vad du gjort?
- Jag, jag vet inte vad jag ska säga! Sa hon och kramade om mig hårt tillbaka.
- Gör bara aldrig om det, lova?
- Ja, jag lovar! Aldrig mer, aldrig mer.
- Och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Sa jag och drog mig intill hans bröst.
- Vi kommer fixa det, du och jag. Jag vet att du har det jobbigt nu, men jag ska hjälpa dig allt jag kan. Men då kan du inte isolera dig eller stänga mig ute. Utan du måste prata med mig och få mig att förstå om det här ska funka. Okej?
Jag kollade på honom och tog sedan hans händer i mina.
-Okej. Sa jag, han kysste mig på pannan.
-Never say Never! Sa han med ett leénde
-Never say Never.. Svarade jag tröttsamt och tyst tillbaka.
Idag var det första dagen i skolan på riktigt länge. Jag orkade inte gå upp ur sängen. Fick nästan ingen sömn i natt, eller rättare sagt kunde inte sova. Jag låg bara uppe och kunde inte sluta kolla på John i min mobil. Jag kunde inte förstå det, att han var borta, föralltid? Jag slängde iväg mobilen och den hamnade under fåtöljen. Jag struntade i att hämta den, för jag hade inga krafter till det.
Jag somnade till och vaknade några timmar senare av att Justin knackade på dörren.
- Jag väckte dig inte, för jag antar att du inte vill gå till skolan idag?
- Ne, har ingen lust idag. Sa jag och la mig på sidan med täcket över mig.
Justin lutade sig ner över mig med sin famn om mig.
- Är du inte hungrig? Du har nästan inte ätit någonting på en och en halv dag. Du måste få i dig något!
- Jag fick i mig ett halvt äpple igår, det räcker. Jag har ingen aptit för tillfället. Sa jag och nekade till mackorna han gav mig.
- Om jag väl senare måste tvinga i dig någonting så gör jag det. Jag står inte ut av att se dig såhär.
- MEN JAG HAR ANLEDNING! JAG ORKAR INTE! Skrek jag och drog täcket över huvudet.
Jag förstod inte varför jag skrek till honom men jag var bara så arg och ledsen att min ilska togs ut på honom. Jag säger ingenting utan håller skriket och gråten inom mig. Jag känner hur Justin klappar mig lätt på ryggen och sedan reser sig upp ifrån sängen och lämnar rummet. När jag hört att han stängt dörren efter sig reser jag mig sakta upp ur sängen för att gå in på toan. Jag satt på duschen och lät vattnet rinna medans jag klädde av mig. Jag kollade på mig själv i spegeln och märkte hur mager och dyster jag blivit av mig.
Jag klev in i duschen och skulle raka benen. Men det kändes som om att rakhyveln var min fiende. Den ville mig något ont. Jag kollade länge på den och försökte få ur tankarna som snurrade i huvudet just nu. Jag fick bara upp bilden i huvudet av pappas skurna handleder och allt blod.
Jag tog rakhyveln i handen och funderade ett tag. Det hjälper inte att göra sig illa, möjligtvis för stunden men.. vågade jag? Vad skulle Justin säga? Vad skulle pappa säga? Jag ville inte göra det, jag ville verkligen inte. Sen kom jag att tänka på mamma och John. Jag ville trots allt träffa dem, men jag trodde inte på andar och sånt, men ändå slog tanken mig att om jag gjorde det här skulle jag få träffa dem.
Jag tänkte sedan att jag bara kunde prova, det kunde väl ändå inte göra så ont? Jag tog rakhyveln och höll den lätt över handleden och tog sedan ett stort andetag. Jag började dra den sakta och tryckte lite hårdare och kände hur det sved till. Blodet kom fortare än väntat och jag vet hur jag är när det gäller blod.
Jag satte mig ner på badrumsgolvet sittandes naken under duschen som fortfarande rann. Jag kollade på handleden och såg att såret inte bara var en enkel repa, utan ett ganska så djupt sår. Jag kände hur det snurrade till och när jag försöker resa mig upp försvann all kraft i benen, sedan svartnade allt.
JUSTINS PERSPEKTIV:
- Jag väckte dig inte, för jag antar att du inte vill gå till skolan idag?
- Ne, har ingen lust idag. Sa jag och la mig på sidan med täcket över mig.
Justin lutade sig ner över mig med sin famn om mig.
- Är du inte hungrig? Du har nästan inte ätit någonting på en och en halv dag. Du måste få i dig något!
- Jag fick i mig ett halvt äpple igår, det räcker. Jag har ingen aptit för tillfället. Sa jag och nekade till mackorna han gav mig.
- Om jag väl senare måste tvinga i dig någonting så gör jag det. Jag står inte ut av att se dig såhär.
- MEN JAG HAR ANLEDNING! JAG ORKAR INTE! Skrek jag och drog täcket över huvudet.
Jag förstod inte varför jag skrek till honom men jag var bara så arg och ledsen att min ilska togs ut på honom. Jag säger ingenting utan håller skriket och gråten inom mig. Jag känner hur Justin klappar mig lätt på ryggen och sedan reser sig upp ifrån sängen och lämnar rummet. När jag hört att han stängt dörren efter sig reser jag mig sakta upp ur sängen för att gå in på toan. Jag satt på duschen och lät vattnet rinna medans jag klädde av mig. Jag kollade på mig själv i spegeln och märkte hur mager och dyster jag blivit av mig.
Jag klev in i duschen och skulle raka benen. Men det kändes som om att rakhyveln var min fiende. Den ville mig något ont. Jag kollade länge på den och försökte få ur tankarna som snurrade i huvudet just nu. Jag fick bara upp bilden i huvudet av pappas skurna handleder och allt blod.
Jag tog rakhyveln i handen och funderade ett tag. Det hjälper inte att göra sig illa, möjligtvis för stunden men.. vågade jag? Vad skulle Justin säga? Vad skulle pappa säga? Jag ville inte göra det, jag ville verkligen inte. Sen kom jag att tänka på mamma och John. Jag ville trots allt träffa dem, men jag trodde inte på andar och sånt, men ändå slog tanken mig att om jag gjorde det här skulle jag få träffa dem.
Jag tänkte sedan att jag bara kunde prova, det kunde väl ändå inte göra så ont? Jag tog rakhyveln och höll den lätt över handleden och tog sedan ett stort andetag. Jag började dra den sakta och tryckte lite hårdare och kände hur det sved till. Blodet kom fortare än väntat och jag vet hur jag är när det gäller blod.
Jag satte mig ner på badrumsgolvet sittandes naken under duschen som fortfarande rann. Jag kollade på handleden och såg att såret inte bara var en enkel repa, utan ett ganska så djupt sår. Jag kände hur det snurrade till och när jag försöker resa mig upp försvann all kraft i benen, sedan svartnade allt.
JUSTINS PERSPEKTIV:
*Ring ring ring*
Jag reste mig upp ur soffan och svarade. Det var Melody's pappa som försökt nå Melody i två timmar snart. Men jag var ju uppe hos henne för bara en timme sedan? Har hon somnat om?
Jag stängde av TV:n och gick sedan upp för att berätta att hennes pappa ringt. Alltid innan jag går in knackar jag lätt på dörren för att höra om jag fick komma in. Men den här gången svarade hon inte, och jag märkte att dörren stod på glänt så jag gick in ändå.
När jag kom in låg hon inte i sängen, var kunde hon vara? Jag la mig ner med ansiktet mot golvet för att kolla om hon var under sängen, varför vet jag inte. Då såg jag hennes mobil under fåtöljen. På displayen stod det 14 missade samtal, och alla var ifrån Lucas, hennes pappa.
Jag såg nu att toalett dörren stod på glänt och reste mig då upp för att kolla om hon möjligtvis var där inne. När jag öppnar dörren ser jag henne där. Det kändes som om att tiden stannade. Allt blod, duschslangen som låg brevid henne rinnandes, hennes bleka hud.
- VAD FAN HAR DU GJORT!? Skrek jag samtidigt som jag satte mig ner på huk framför henne.
Jag la fingrarna på hennes hals för att känna om pulsen fortfarande var igång, vilket den var. Jag drog ner en handduk och la över henne. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till när jag såg såret på handleden.
Tankarna började snurra i huvudet om att det här kanske var sista gången jag såg henne. Jag försökte få ur dem hemska tankarna ur huvudet och bar henne fort till sängen där jag värmde upp hennes iskalla kropp. Jag lindade in hennes handleder med ett tunt bandage jag hittade.
Jag satt och kollade på henne och såg att färgen i ansiktet var påväg tillbaka. Jag torkade bort dem sista tårarna och höll sedan hårt i hennes hand. Varför gjorde hon såhär för? Pågrund av Lucas, John?
Jag insåg nu att jag inte alltid funnits där för henne som jag borde ha gjort. Nu skulle jag finnas här, hela tiden dag och natt. Jag skulle aldrig lämna hennes sida om hon så inte ber mig att göra det. Jag ska vara den bästa pojkvännen i världen, iallafall ge det ett försök, ett försök att få det här att funka. Jag har insett att det är alltid hon som hållt ihop oss, trots allt jag gjort mot henne. Jag fick en klump i magen av att tänka på allt hemskt vi gått igenom men fick snart ett leénde på läpparna av alla våra glada och roliga stunder.
Efter att ha legat brevid henne i några timmar och bara lyssnat på hennes andetag hörde jag hur hon harklade till och reste sig sakta upp. Jag reste mig hastigt upp och la armarna hårt om henne.
- Förlåt Jus... Sa hon men jag satte fingret på hennes läpp.
- Säg ingenting, du behöver inte förklara dig. Men gör aldrig om det här, fattar du? Jag trodde jag skulle förlora dig, vad fan tänkte du med? Nu är det inte tid för att skrika på dig, men förstår du vad du gjort?
- Jag, jag vet inte vad jag ska säga! Sa hon och kramade om mig hårt tillbaka.
- Gör bara aldrig om det, lova?
- Ja, jag lovar! Aldrig mer, aldrig mer.
---------------------------------------------------------------
KOMMENTERA!
One less lonely girl - chapter 77
- Hej, det är Melody. Sa jag.
- Är det Melody Knight? Sa en manlig röst.
- Ja?
- Hej, jag heter Mark och är bror till John. Sa han och jag hörde hur hans röst höll på att brista.
- Ja, vad är det?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här.. Började han.
Jag kunde nästan förstå vad som hade hänt? Var John skadad?
-Berätta! Sa jag med orolig röst.
-Jo alltså..Som du vet har ju John varit soldat i Irak... Och han klev på en mina..
Det kändes som att hela världen föll samman. Han var död. Min bästavän, var död.
- Är du kvar? Sa han.
- Eh...ah.. Sa jag och försökte dölja svagheten i min röst. - När hände det här?
- Igår..Eller det var då jag fick reda på det.
- Okej..eh kan jag höra av mig? Det blev lite mycket på samma gång.. Måste samla mina tankar. Sa jag och la snabbt på.
Jag vände mig om och såg att Justin fortfarande låg och sov i sängen. Jag sprang in i badrummet och tog en handduk och tryckte den mot min mun för att kväva mitt skrik. Jag grät så häftigt att jag tillslut la mig ner på golvet och grät tysta tårar. Jag kommer inte orka det här. Först pappa, och nu har John lämnat mig?
Efter att ha gråtit i flera timmar somnade jag av utmattning. Jag kände hur någon lyfte mig upp och sedan släpptes jag ner på något mjukt. Jag öppnade ögonen och såg hur Justin kollade på mig med sina stora ögon.
- Mel? Vad har hänt? Sa han med orolig röst.
Jag skruvade på mig och samlade mina tankar, när jag kom på vad jag precis fått reda på kände jag hur tårarna började stiga på nytt.
- Melody? Sa Justin.
- Han är död. Sa jag tyst.
- Vem då? Din pappa! Sa Justin och ställde dig upp.
- Nej..John! Sa jag och började gråta.
- Va? Vad pratar du om? Sa Justin och såg förrvirad ut.
- Ja! John är död! Han klev på en mina som sprängde honom i bitar! Skrek jag.
Jag kände hur svårt det var att andas och började hosta. Justin satte sig ner brevid mig och tog mig i sin famn. Vi satt helt stilla och när jag lugnat ner mig låg jag i hans famn och grät. Jag berättade för Justin om samtalet och vad Mark hade sagt.
- Jag vet inte vad jag ska säga.. jag är ledsen! Sa Justin och kysste mig på pannan.
- Och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Sa jag och drog mig intill hans bröst.
- Vi kommer fixa det, du och jag. Jag vet att du har det jobbigt nu, men jag ska hjälpa dig allt jag kan. Men då kan du inte isolera dig eller stänga mig ute. Utan du måste prata med mig och få mig att förstå om det här ska funka. Okej?
Jag kollade på honom och tog sedan hans händer i mina.
-Okej. Sa jag, han kysste mig på pannan.
-Never say Never! Sa han med ett leénde
-Never say Never.. Svarade jag tröttsamt och tyst tillbaka.
----------------------------------------------------------------------------------
Kort igen! Förlåt! Men vi har nationella prov imorgon så måste sova tidigt!
KOMMENTERA!
STACKARS MEL!
Jag kunde nästan förstå vad som hade hänt? Var John skadad?
-Berätta! Sa jag med orolig röst.
-Jo alltså..Som du vet har ju John varit soldat i Irak... Och han klev på en mina..
Det kändes som att hela världen föll samman. Han var död. Min bästavän, var död.
- Är du kvar? Sa han.
- Eh...ah.. Sa jag och försökte dölja svagheten i min röst. - När hände det här?
- Igår..Eller det var då jag fick reda på det.
- Okej..eh kan jag höra av mig? Det blev lite mycket på samma gång.. Måste samla mina tankar. Sa jag och la snabbt på.
Jag vände mig om och såg att Justin fortfarande låg och sov i sängen. Jag sprang in i badrummet och tog en handduk och tryckte den mot min mun för att kväva mitt skrik. Jag grät så häftigt att jag tillslut la mig ner på golvet och grät tysta tårar. Jag kommer inte orka det här. Först pappa, och nu har John lämnat mig?
Efter att ha gråtit i flera timmar somnade jag av utmattning. Jag kände hur någon lyfte mig upp och sedan släpptes jag ner på något mjukt. Jag öppnade ögonen och såg hur Justin kollade på mig med sina stora ögon.
- Mel? Vad har hänt? Sa han med orolig röst.
Jag skruvade på mig och samlade mina tankar, när jag kom på vad jag precis fått reda på kände jag hur tårarna började stiga på nytt.
- Melody? Sa Justin.
- Han är död. Sa jag tyst.
- Vem då? Din pappa! Sa Justin och ställde dig upp.
- Nej..John! Sa jag och började gråta.
- Va? Vad pratar du om? Sa Justin och såg förrvirad ut.
- Ja! John är död! Han klev på en mina som sprängde honom i bitar! Skrek jag.
Jag kände hur svårt det var att andas och började hosta. Justin satte sig ner brevid mig och tog mig i sin famn. Vi satt helt stilla och när jag lugnat ner mig låg jag i hans famn och grät. Jag berättade för Justin om samtalet och vad Mark hade sagt.
- Jag vet inte vad jag ska säga.. jag är ledsen! Sa Justin och kysste mig på pannan.
- Och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Sa jag och drog mig intill hans bröst.
- Vi kommer fixa det, du och jag. Jag vet att du har det jobbigt nu, men jag ska hjälpa dig allt jag kan. Men då kan du inte isolera dig eller stänga mig ute. Utan du måste prata med mig och få mig att förstå om det här ska funka. Okej?
Jag kollade på honom och tog sedan hans händer i mina.
-Okej. Sa jag, han kysste mig på pannan.
-Never say Never! Sa han med ett leénde
-Never say Never.. Svarade jag tröttsamt och tyst tillbaka.
----------------------------------------------------------------------------------
Kort igen! Förlåt! Men vi har nationella prov imorgon så måste sova tidigt!
KOMMENTERA!
STACKARS MEL!
One less lonely girl - chapter 76
Justin gick fram till mig och satte sig bakom mig. Han la armarna runt min mage och tryckte mig hårt mot hans kropp. Jag slänge iväg trasan och brast ut i gråt i hans famn.
-Han kunde ha dött! flämtade jag.
-Ja, men nu gjorde han inte det. Det kommer bli bra, precis som din pappa sa. Och jag finns här, jag lämnar dig aldrig.
-Han kunde ha dött! flämtade jag.
-Ja, men nu gjorde han inte det. Det kommer bli bra, precis som din pappa sa. Och jag finns här, jag lämnar dig aldrig.
Jag packade ihop mina grejer och vi åkte sedan hem till Justin. På kvällen ringde jag och pratade med Nicole och Tiffany och berättade allt som hänt. Tårarna rann konstant under samtalen och fick nästan svårt att andas. När jag lagt på la jag mig ner i sängen för att jag var för trött för att gå upp och äta något.
Jag vaknar till av att Justin lägger sin hand mot min kind och jag öppnar ögonen och ser hans ansikte nära mitt.
- Sover du redan? Sa han och strök fingrarna genom mitt hår.
- Jag är trött. Förlåt.
- Jag förstår det, men sov du. Ska du inte äta något?
- Jag, jag orkar inte. Är inte hungrig. Sa jag och drog täcket tätt intill mig.
Jag vaknar till av att Justin lägger sin hand mot min kind och jag öppnar ögonen och ser hans ansikte nära mitt.
- Sover du redan? Sa han och strök fingrarna genom mitt hår.
- Jag är trött. Förlåt.
- Jag förstår det, men sov du. Ska du inte äta något?
- Jag, jag orkar inte. Är inte hungrig. Sa jag och drog täcket tätt intill mig.
Justin pussade mig på pannan och gick sedan upp från sängen.
- Innan du stänger dörren, kan du släcka lampan? Frågade jag.
- Ja, det kan jag! Sov gott nu. Puss på dig. Sa han och släckte sedan lampan och gick ut.
Jag hade svårt för att somna för jag fick inte ur tankarna i huvudet om vad som hänt pappa. Precis när jag var påväg att somna kommer Justin in smygandes och la sig brevid mig. Han la ena sin arm runt min midja och jag vred på mig så att vi låg sked. Jag somnade fort i hans varma famn, lika så gjorde han.
- Innan du stänger dörren, kan du släcka lampan? Frågade jag.
- Ja, det kan jag! Sov gott nu. Puss på dig. Sa han och släckte sedan lampan och gick ut.
Jag hade svårt för att somna för jag fick inte ur tankarna i huvudet om vad som hänt pappa. Precis när jag var påväg att somna kommer Justin in smygandes och la sig brevid mig. Han la ena sin arm runt min midja och jag vred på mig så att vi låg sked. Jag somnade fort i hans varma famn, lika så gjorde han.
Efter att vilat vaknade jag av att det ringde på min mobil, det var ett nummer som jag inte kände igen, men jag svarade ändå.
- Hej, det är Melody. Sa jag.
- Är det Melody Knight? Sa en manlig röst.
- Ja?
- Hej, jag heter Mark och är bror till John. Sa han och jag hörde hur hans röst höll på att brista.
- Ja, vad är det?
- Jag vet inte hur jag ska säga det här.. Började han.
Jag kunde nästan förstå vad som hade hänt? Var John skadad?
Jag kunde nästan förstå vad som hade hänt? Var John skadad?
--------------------------------------
Förlåt för kort kapitel. Men idag har jag och alice varit på never say never 3D pressförhandsvisningen. Alltså vi var bland dem 20-30 första i Sverige som fick se filmen. och jag DÖR! Vi har aldrig gråtit så mycket och det kändes som om att han var där hela tiden. Man levde sig in i filmen så jävla hårt å det var bara så otroligt fint. Ja, jag grät även efteråt. Ville inte lämna salongen, bion :( SÅ JÄVLA BRA FILM! BÄSTA NÅGONSIN!!!!
One less lonely girl - chapter 75
Efter kyssen stod vi bara och kramades, men bestämde oss för att gå upp och titta till pappa. När vi kom upp ser jag att han va vaken. Jag sprang fram till hans säng och kramade om honom.
- Pappa, du måste förklara allting, om Eric, du fattar inte vad jag misstänker!
- Okej älskling, jag ska.. Men först vill jag be hela personalen gå ut så jag kan berätta för dig och Justin, sa han lite skrovligt.
När personalen gått ut och stängt dörren bakom sig satte jag mig på pappas säng och Justin hämtade en stol och satte sig brevid mig och tog min hand.
-Jo..Jag vet inte om du har märkt att jag hållt på med lite konstiga saker under dom senaste veckorna, det är inte knark jag sysslat med. vilket jag antar att det är det du har misstänkt. Utan jag har hållt på med svarta affärer ett tag, sålt snodda saker och sånt. Och varför jag gjorde det, jo det var för att jag skulle ha råd att betala våran hyra.. Jag fick sparken från mitt jobb och jag visste inte vad jag skulle göra. Men sen ville jag sluta med allt det här och då blev Eric förbannad och ville ge igen. Det var då det slutade såhär.
Justin och jag satt helt tysta och bara kollade på pappa. Jag såg hur han skämdes över det han gjort, jag släppte Justin hand och lutade mig över pappa och kramade honom hårt. Jag satte mig sedan upp och kollade på pappa.
-Hur blir det nu då? Frågade jag honom.
-Jag vet inte, jag kanske får sitta i fängelse eller något, jag vet faktiskt inte.. Sa han med en ledsen blick.
-VA! Hur fan ska jag och Noah klara oss utan dig? Nej pappa! Du får inte...
-Ta det lugnt Mel. Sa Justin och omfamnade mig.
-Det kommer fixa sig. Sa pappa och kollade på mig.
-Vi får se.. Svarade jag och visste inte om jag kunde lita på honom.
-Hur blir det med Eric då? Frågade Justin pappa.
-Polisen har tagit fast honom så han kommer inte röra er eller Noah. Men jag kommer ligga kvar här ett tag så det skulle vara jätte bra om Melody kunde få bo hos dig så länge. Mormor och morfar tar hand om Noah.
-Absolut! Det är det minsta jag kan göra. Sa Justin och skakade hand med min pappa.
När vi åkte ifrån sjukhuset kände jag mig lättad, pappa mådde bra och Noah var i säkerhet. Men den oroliga känslan av att det inte var över än fanns fortfarande där. Om pappa får fängelse, var ska jag då ta vägen? Bo hos Justin? Det kommer inte hålla föralltid.
När vi kom innanför dörren såg jag direkt den blodiga fotöljen och jag kände hur tårarna steg. Utan att säga något sprang jag upp till badrummet och tog en hink med vatten och en trasa. Sprang ner till nedervåningen igen och satte mig nedanför fotöljen och började gnugga så hårt jag kunde.
Jag kände hur tårarna rann medans trasan fylldes med blod.
Justin gick fram till mig och satte sig bakom mig. Han la armarna runt min mage och tryckte mig hårt mot hans kropp. Jag slänge iväg trasan och brast ut i gråt i hans famn.
-Han kunde ha dött! flämtade jag.
-Ja, men nu gjorde han inte det. Det kommer bli bra, precis som din pappa sa. Och jag finns här, jag lämnar dig aldrig.
---------------------------------------------------------------------------
Stackars Melody!
KOMMENTERA!
När personalen gått ut och stängt dörren bakom sig satte jag mig på pappas säng och Justin hämtade en stol och satte sig brevid mig och tog min hand.
-Jo..Jag vet inte om du har märkt att jag hållt på med lite konstiga saker under dom senaste veckorna, det är inte knark jag sysslat med. vilket jag antar att det är det du har misstänkt. Utan jag har hållt på med svarta affärer ett tag, sålt snodda saker och sånt. Och varför jag gjorde det, jo det var för att jag skulle ha råd att betala våran hyra.. Jag fick sparken från mitt jobb och jag visste inte vad jag skulle göra. Men sen ville jag sluta med allt det här och då blev Eric förbannad och ville ge igen. Det var då det slutade såhär.
Justin och jag satt helt tysta och bara kollade på pappa. Jag såg hur han skämdes över det han gjort, jag släppte Justin hand och lutade mig över pappa och kramade honom hårt. Jag satte mig sedan upp och kollade på pappa.
-Hur blir det nu då? Frågade jag honom.
-Jag vet inte, jag kanske får sitta i fängelse eller något, jag vet faktiskt inte.. Sa han med en ledsen blick.
-VA! Hur fan ska jag och Noah klara oss utan dig? Nej pappa! Du får inte...
-Ta det lugnt Mel. Sa Justin och omfamnade mig.
-Det kommer fixa sig. Sa pappa och kollade på mig.
-Vi får se.. Svarade jag och visste inte om jag kunde lita på honom.
-Hur blir det med Eric då? Frågade Justin pappa.
-Polisen har tagit fast honom så han kommer inte röra er eller Noah. Men jag kommer ligga kvar här ett tag så det skulle vara jätte bra om Melody kunde få bo hos dig så länge. Mormor och morfar tar hand om Noah.
-Absolut! Det är det minsta jag kan göra. Sa Justin och skakade hand med min pappa.
När vi åkte ifrån sjukhuset kände jag mig lättad, pappa mådde bra och Noah var i säkerhet. Men den oroliga känslan av att det inte var över än fanns fortfarande där. Om pappa får fängelse, var ska jag då ta vägen? Bo hos Justin? Det kommer inte hålla föralltid.
När vi kom innanför dörren såg jag direkt den blodiga fotöljen och jag kände hur tårarna steg. Utan att säga något sprang jag upp till badrummet och tog en hink med vatten och en trasa. Sprang ner till nedervåningen igen och satte mig nedanför fotöljen och började gnugga så hårt jag kunde.
Jag kände hur tårarna rann medans trasan fylldes med blod.
Justin gick fram till mig och satte sig bakom mig. Han la armarna runt min mage och tryckte mig hårt mot hans kropp. Jag slänge iväg trasan och brast ut i gråt i hans famn.
-Han kunde ha dött! flämtade jag.
-Ja, men nu gjorde han inte det. Det kommer bli bra, precis som din pappa sa. Och jag finns här, jag lämnar dig aldrig.
---------------------------------------------------------------------------
Stackars Melody!
KOMMENTERA!
One less lonely girl - chapter 74
När han sa det sista ordet, hjärndöd.. stannade allt. Jag kollade mig förvirrandes omkring i rummet efter Justin men såg honom ingenstans. Allt blev som suddigt och jag känner hur någon tar tag i min arm.
- Hur är det? frågade ambulansmannen.
- Hur är det? frågade ambulansmannen.
Jag svarade inte. Var va Justin? Allting snurrade, innan jag ens hann tänka blev det svart..
TVÅ TIMMAR SENARE
- Melody? Gumman är du vaken? hörde jag en röst säga.
Jag öppnade ögonen och det första jag såg va Justins stora bruna ögon som va bara några centimeter ifrån mig.
- Va-var är jag? stammade jag fram.
Jag kollade omkring och såg att jag var på sjukhuset, eftersom jag ligger på en sjukhussäng och Justin står och håller mig i handen och kollar på mig som om jag va ett psykfall.
- Sjukhuset, du svimmade. Din pappa är.. han.. alltså... försökte Justin få fram.
- Justin säg vad du vill komma fram till? sa jag irriterat.
- Han är medvetslös, men..
- Men vadå?
- Men vadå?
- Kom vi går upp till honom. sa han och tog min hand.
Jag kände hur svag jag var när jag reste mig upp, det snurrade till för ett ögonblick med blev återigen normal. Justin höll mig i handen hela tiden och släppte den inte fören vi kom fram till pappas rum då jag släppte hans grepp och ställde mig hukad över pappa. Jag lånade Justins iPhone för att ringa Noah och kolla så att allt är okej hos mormor.
- Vad hände? frågade jag en sjuksköterska som stod och höll på med pappas arm.
- Han vaknade till för en timme sen och berättade för polisen att han blev anfallen av en man som hette Eric....
Jag funderade ett ögonblick och insåg vem Eric va. Det va han som alltid kollat på ett skumt vis på mig, gett dåliga vibbar. Han som stod i gränden med pappa, som jag helt glömt bort!
- ....men det va en fråga som han inte ville svara på, forsatte hon.
- Vad var det för fråga? frågade Justin som stod bakom mig.
- "Varför skulle han göra något sånt?" hade de frågat, men han svarade aldrig, sa hon och rynkade på näsan.
Jag väntade bara på att pappa skulle vakna så han kunde förklara sig. Hur kommer det sig att min pappa gör så här? Vad är det som är fel?
Jag och Justin bestämde oss för att gå ner till sjukhusets fikaställe för att fördriva tiden. När vi skulle beställa såg jag hur tjejen i kassan tittade på mig som om hon kände igen mig. Men jag ignorerade det och sa vad jag ville ha till Justin.
- Två cola och två chokladbollar, sa Justin och räckte fram dollarsedlar till henne.
- Ursäkta att jag frågar, men är du Melody Knight?
Jag kollade förvånat på henne när jag svarade.
- Ja?
- Åh, skulle jag kunna få en autograf? Jag älskar dig typ.. Alltså dina modellbilder är otroligt fina!
- Öööh.. ja visst? jag va fortfarande förvånad, och när jag kollade på Justin såg han ännu mer förvånad ut. Hon hade inte ens lagt märke till att självaste Justin Bieber stod bredvid mig, eller visste hon inte vem han var?
Jag skrev en ful autograf på hennes papper och gick och satte mig och åt.
Justin behövde inte vara så orolig att världen hade glöm honom så länge till, för precis när vi suttit oss ner stormar det in runt tjugo tjejer på sjukhuset som grät och skrek. Efter tjejerna sprang minst sju paparazzis och fotade allting.
- Justin det här orkar jag inte med.. sa jag innan de kom och sprang iväg till toaletten.
- Vänta Melody jag följer med dig. ropade han medan han gav sin halvätna chokladboll till ett fan som hade sprungit betydligt fortare än de andra.
Vi sprang in på en toalett och låste om oss. Justin tog upp sin telefon för att ringa vakter, och inom kort hade vakterna kommit för att få ut alla beliebers och paparazzis. Vi stannade på toaletten ett tag till bara för säkerhetsskull. Jag satt på toalettlocket medan Justin stod och smsade virrigt.
Han la ner telefonen och tog tag i mina händer och drog så jag ställde mig upp. Han omfanade mig rygg och jag la händerna omkring hans hals. Han tittade djupt in i mina ögon.
- Melody, det här kommer lösa sig, jag lovar. Jag ska finnas vid din sida så mycket jag kan.
- Tack Justin.. sa jag medan vi fortfarande kollade in i varandras ögon och näsorna snuddande mot varandras.
- Snart kommer mina möten inför My World Tour 2011 upp, men inte fören om två veckor.
- Fan.. Men det spelar inte roll just nu, sa jag och kysste hans läppar mjukt men slutade efter tre sekunder.
- Sluta inte, viskade han och kysste mig hårdare.
Efter kyssen stod vi bara och kramades, men bestämde oss för att gå upp och titta till pappa. När vi kom upp ser jag att han va vaken. Jag sprang fram till hans säng och kramade om honom.
- Pappa, du måste förklara allting, om Eric, du fattar inte vad jag misstänker!
- Okej älskling, jag ska.. Men först vill jag be hela personalen gå ut så jag kan berätta för dig och Justin, sa han lite skrovligt.
-----------------------------------------------------------------
OOOOH... Vad är det som Melodys pappa hållt hemligt för Melody hela den här tiden? Kommentera för nästa inlägg!
Kapitel gjort av vår vän Tessi Bieber Casserblad ! ;)
One less lonely girl - chapter 73
När vi kom hem till mig såg vi hur min ytterdörr stod öppen. Varför gör den det? Noah och pappa är inte hemma och jag vet att jag låste innan jag gick.
Vi gick sakta fram till dörren och öppnade den försiktigt. Vi gick in och möttes av en hemsk syn.
-Vad fan har hänt! Skrek jag.
Vi gick sakta fram till dörren och öppnade den försiktigt. Vi gick in och möttes av en hemsk syn.
-Vad fan har hänt! Skrek jag.
Vi blev helt tysta, i fåtöljen som stod med ryggen mot dörren ser vi någon sitta med en blodig arm som hänger ut över armstödet. Den såg helt sönderriven ut. Jag skulle precis springa fram när Justin tog tag i min arm och sa:
- Titta inte, det e ingen bra idé, vi ring...
- JUSTIN? Är du helt dum i huvudet? Tänk om det e min pappa som ligger där?
- Okej, ring du polisen, så går jag fram och tittar.
Jag kände hur oron steg. Jag visste inte om det var pappa eller om det va någon annan.. Mitt hjärta dunkade fort medan jag tog fram mobilen med mina darrande händer och knappade in 911. Justin släppte mig och gick fram till fåtöljen. Enligt mina erfarenheter av Justins miner, var det någon som vi kände, eller helt enkelt.. Min pappa.
- Jag vet inte vad jag ska säga Mel, det e din pappa, stammade han fram.
Tårarna började rinna på en gång, jag sprang fram till Justin och grät nu hysteriskt. Jag ville krama om honom, men han var helt blodig och det såg ut som glassplitter överrallt på honom, och på golvet under honom. Innan jag höll på att bryta ihop på riktigt i Justins famn, hörde vi syrenen av ambulanser och poliser.
Ambulansmännen sprang in med en bår och la försiktigt över pappa på båren. Polisen stormade också in med deras anteckningsblock i händerna och skrev som galningar. Alla pratade med varanada, ingen pratade med oss. Jag och justin stod fortfarande en meter ifrån fåtöljen som nu är helt blodig.
Jag stod bara i Justin famn och ingen brydde sig om oss. Allt var bara kaos och jag var snart riktigt nära på att svimma. Jag såg att det inte såg bra ut, för ambulansmännen stod och pratade med varandra i en stor grupp. Jag släppte taget om Justin och gick nu fram till dem för att fråga hur läget egentligen stod till i pappas fall.
- Han kommer väl klara sig?
- Klara sig kommer han att göra, men det finns skador som han kan ha för resten av livet. Men vi ska göra så gott vi kan!
- Vad för skador? Sa jag med gråten i halsen.
- Han fick en rejäl smäll mot huvudet och vi vet inte hur det kommer bli när han vaknar. Han kan ha förlorat minnet eller i värsta fall vara hjärndöd.
När han sa det sista ordet, hjärndöd.. stannade allt. Jag kollade mig förvirrandes omkring i rummet efter Justin men såg honom ingenstans. Allt blev som suddigt och jag känner hur någon tar tag i min arm.
- Hur är det? frågade ambulansmannen.
Jag stod bara i Justin famn och ingen brydde sig om oss. Allt var bara kaos och jag var snart riktigt nära på att svimma. Jag såg att det inte såg bra ut, för ambulansmännen stod och pratade med varandra i en stor grupp. Jag släppte taget om Justin och gick nu fram till dem för att fråga hur läget egentligen stod till i pappas fall.
- Han kommer väl klara sig?
- Klara sig kommer han att göra, men det finns skador som han kan ha för resten av livet. Men vi ska göra så gott vi kan!
- Vad för skador? Sa jag med gråten i halsen.
- Han fick en rejäl smäll mot huvudet och vi vet inte hur det kommer bli när han vaknar. Han kan ha förlorat minnet eller i värsta fall vara hjärndöd.
När han sa det sista ordet, hjärndöd.. stannade allt. Jag kollade mig förvirrandes omkring i rummet efter Justin men såg honom ingenstans. Allt blev som suddigt och jag känner hur någon tar tag i min arm.
- Hur är det? frågade ambulansmannen.
Jag svarade inte. Var va Justin? Allting snurrade, innan jag ens hann tänka blev det svart..
-----------------------------------------------------------------------
Gjort av Tessi Bieber Casserblad och Ronya Levisson!
Blir det minst 60 kommentarer kommer 74 upp idag! ;)
One less lonely girl - Chapter 72
- Justin? ropade jag.
Justin kom nu fram bakom huset med händerna i fickorna och blicken ner i marken. Det såg ut som om att han hade gjort något fel och då förstod jag, hade han spionerat han på oss?
-Vad är det som är fel Justin? Sa jag och gick fram till honom.
-Nä inget. Sa han drygt och kollade fortfarande ner i marken.
-Men Justin säg, jag märker ju att någonting är fel, är det de med John?
-Såg bara ut som att ni var jätte kära, hur han tog på dig och hur han kollade på dig..Sa han och kollade djupt in i mina ögon.
-Kära? Justin, den ända jag är kär i det är du. John har varit min bästavän så länge och han har funnits där när du inte varit det. Så det är jobbigt att säga hejdå..
Jag såg hur det sved när jag sa det där med att han inte varit där, jag tog hans händer i mina.
-Han har varit en stor del i mitt liv, men du är större. Du finns i mina andetag, i mitt hjärta och i min hjärna hela tiden. Sa jag.
-Jag älskar dig.
-Jag älskar dig med. Sa jag och kysste honom.
Vi gick in till mig och lagade lunch, men hela tiden hade jag den oroliga klumpen i magen. Tänk om det händer John någonting? Det kommer jag inte klara av..
Dagen gick väldigt fort, jag och Justin tog det lugnt hela dagen och på kvällen bjöd Justin ut mig på middag. Jag satte på mig en rosa klänning men svarta tights och bruna skor.
Vi åkte till en fin resturang som låg lite utanför ATL. När vi satt och åt sa Justin:
-Jag har en överraskning.
-Va? Vadå för något? Sa jag förvånat.
-Men du har ju pratat ganska mycket om har velat testa att vara med i en film.
-Ja..?
-Jag har fixat en roll till dig i en film. Sa han och log.
-Men va! Skojar du med mig?! Sa jag och ställde mig snabbt upp.
-Haha ja, jag vet inte alls mycket om den. Men du får snart reda på mer, filmbolaget hör av sig om några dagar.
Han ställde sig också upp och gick emot mig, han tog sina armar runt min midja och kysste mig.
-Du kommer fixa det gallant!
När vi kom hem till mig såg vi hur min ytterdörr stod öppen. Varför gör den det? Noah och pappa är inte hemma och jag vet att jag låste innan jag gick.
Vi gick sakta fram till dörren och öppnade den försiktigt. Vi gick in och möttes av en hemsk syn.
-Vad fan har hänt! Skrek jag.
-----------------------------------------------------------------------------------------
Vad har hänt?? Förlåt för kort kapitell.
KOMMENTERA!
One less lonely girl - Chapter 71
- Nytt kapitel, det ska bli intressant. Jo, knasigt har vi verkligen haft det! Men är glad att vi löst allting och ja, såklart vi klarar det här, vi gör det tillsammans.
- Never say never, right?
- Haha ja älskling, never say never. Sa jag och kysste honom mjukt.
Andra dagen på hotellet vaknade jag vid 10 tiden och såg att Justin hade skrivit en lapp och lagt på sin huvudkudde.
Som vanligt.. Tänkte jag för mig själv. Jag tog en lång dusch och när jag klev ur duschen hörde jag hur min mobil fick ett sms. Det var från John.
-*Hej Melody, vi behöver snacka. Möt mig vid Andy's coffee om 10 minuter. Det är viktigt.*
Jag förstod att det var allvarligt eftersom att han alltid brukar vara glad på sms. Jag satte snabbt på mig ett par svarta tights med en tubkjol och ett linne. Jag bäddade sängen och fixade till innan jag satte på mig skinnjackan för att gå ut.
Jag ser John stå lutad mot väggen intill cafét och hans leénde sken upp när våra blickar möttes. Han omfamnade mig hårt och gav mig en lång kram.
- Damerna först! Sa han och öppnade dörren till mig.
- Tackar! Sa jag och gick in.
- Never say never, right?
- Haha ja älskling, never say never. Sa jag och kysste honom mjukt.
Andra dagen på hotellet vaknade jag vid 10 tiden och såg att Justin hade skrivit en lapp och lagt på sin huvudkudde.
Godmorgon älskling, fick ett akut möte med Usher.
Men är hemma ungefär vid 1. Älskar dig / Justin
Som vanligt.. Tänkte jag för mig själv. Jag tog en lång dusch och när jag klev ur duschen hörde jag hur min mobil fick ett sms. Det var från John.
-*Hej Melody, vi behöver snacka. Möt mig vid Andy's coffee om 10 minuter. Det är viktigt.*
Jag förstod att det var allvarligt eftersom att han alltid brukar vara glad på sms. Jag satte snabbt på mig ett par svarta tights med en tubkjol och ett linne. Jag bäddade sängen och fixade till innan jag satte på mig skinnjackan för att gå ut.
Jag ser John stå lutad mot väggen intill cafét och hans leénde sken upp när våra blickar möttes. Han omfamnade mig hårt och gav mig en lång kram.
- Damerna först! Sa han och öppnade dörren till mig.
- Tackar! Sa jag och gick in.
Vi beställde en varsin latte och en bulle och satte oss vid bordet längst in.
- Så, vad är det du ville prata om? Det var väl något viktigt?
- Jo juste.. Sa han och kollade nu ner i bordet.
- John, vad är det? Sa jag oroligt.
- Jag ska tillbaka..
- Tillbaka? Vadå tillbaka?
- Till armén. Sa han och nu kollade upp mot mig.
Jag såg tårarna i hans ögon som han nu torkade bort fort.
- Varför då? Sa jag med klumpen i halsen.
- Jag blir tvingad till det, jag måste. Jag vill även det också, jag vill bort från den här hålan.
- Vill du bort från mig?
Det blev nu alldeles tyst.
- Ehm, nej det vill jag verkligen inte. Men du vet själv hur mina känslor för dig är Melody. Att se dig med någon annan, jag klarar inte det. Därför är det lika bra att jag åker.
- Du får inte åka John! Sa jag och tog hans hand.
Han la sin andra hand över våra händer och kollade in i mina ögon.
- Melody, jag åker ikväll, och du vet mycket väl att jag kommer tillbaka.
- Men bara när är frågan.. Sa jag drygt.
- Bli inte arg, bli inte ledsen. För jag kommer hem. Sa han och lutade sig nu över bordet för att ge mig en kram.
Efter att ha kramat honom vart stämningen lite .. pinsam. Vi hade nästan ingenting att prata om. Och vad menade han med att jag vet hur hans känslor är för mig? Är han avundsjuk på Justin eller vadå? Är det anledningen till att han åker? Min mobil ringde mitt i allt och jag blev tvungen att svara för det var Justin som ringde.
- Hallå? Sa jag med ledsen röst.
- Jag är tillbaka på hotellet nu, det är helt galet. Usher är också med mig nu, och du ska se utanför hotellet, fansen är helt galna! Poliser och alla är här, du måste komma nu! Sa han hypert.
- Justin, jag tror.. jag tror inte jag vill vara kvar på hotellet. Jag kan förklara sen, för just nu vill jag bara hem.
- Baby, vad har hänt? Berätta nu? Är det.. om John?
- Ja, hur visste du?
- Han sa det till mig förra veckan, men jag fick inget säga.
Jag blev alldeles tom, hade Justin vetat? Och ändå så höll han mig så långt borta från John som möjligt.
- Var det därför du gjorde den här överraskningen? Så att jag skulle komma bort ifrån John?
- Nej nej, vad får dig att tro det? Sa Justin med osäker röst.
- Förlåt, dumt av mig. Men vi syns sen. Kom till mig sen, jag har bara med mig en liten väska som är kvar på hotellet, kan du ta med den?
- Ja det kan jag. Puss vi syns sen.
- Puss.
Jag förstod att John hade lyssnat på samtalet för hans leénde var borta.
- Det var Justin va? frågade han.
- Ja.. det var det.
- Förstod väl det. Viskade han för sig själv.
- Så, vad är det du ville prata om? Det var väl något viktigt?
- Jo juste.. Sa han och kollade nu ner i bordet.
- John, vad är det? Sa jag oroligt.
- Jag ska tillbaka..
- Tillbaka? Vadå tillbaka?
- Till armén. Sa han och nu kollade upp mot mig.
Jag såg tårarna i hans ögon som han nu torkade bort fort.
- Varför då? Sa jag med klumpen i halsen.
- Jag blir tvingad till det, jag måste. Jag vill även det också, jag vill bort från den här hålan.
- Vill du bort från mig?
Det blev nu alldeles tyst.
- Ehm, nej det vill jag verkligen inte. Men du vet själv hur mina känslor för dig är Melody. Att se dig med någon annan, jag klarar inte det. Därför är det lika bra att jag åker.
- Du får inte åka John! Sa jag och tog hans hand.
Han la sin andra hand över våra händer och kollade in i mina ögon.
- Melody, jag åker ikväll, och du vet mycket väl att jag kommer tillbaka.
- Men bara när är frågan.. Sa jag drygt.
- Bli inte arg, bli inte ledsen. För jag kommer hem. Sa han och lutade sig nu över bordet för att ge mig en kram.
Efter att ha kramat honom vart stämningen lite .. pinsam. Vi hade nästan ingenting att prata om. Och vad menade han med att jag vet hur hans känslor är för mig? Är han avundsjuk på Justin eller vadå? Är det anledningen till att han åker? Min mobil ringde mitt i allt och jag blev tvungen att svara för det var Justin som ringde.
- Hallå? Sa jag med ledsen röst.
- Jag är tillbaka på hotellet nu, det är helt galet. Usher är också med mig nu, och du ska se utanför hotellet, fansen är helt galna! Poliser och alla är här, du måste komma nu! Sa han hypert.
- Justin, jag tror.. jag tror inte jag vill vara kvar på hotellet. Jag kan förklara sen, för just nu vill jag bara hem.
- Baby, vad har hänt? Berätta nu? Är det.. om John?
- Ja, hur visste du?
- Han sa det till mig förra veckan, men jag fick inget säga.
Jag blev alldeles tom, hade Justin vetat? Och ändå så höll han mig så långt borta från John som möjligt.
- Var det därför du gjorde den här överraskningen? Så att jag skulle komma bort ifrån John?
- Nej nej, vad får dig att tro det? Sa Justin med osäker röst.
- Förlåt, dumt av mig. Men vi syns sen. Kom till mig sen, jag har bara med mig en liten väska som är kvar på hotellet, kan du ta med den?
- Ja det kan jag. Puss vi syns sen.
- Puss.
Jag förstod att John hade lyssnat på samtalet för hans leénde var borta.
- Det var Justin va? frågade han.
- Ja.. det var det.
- Förstod väl det. Viskade han för sig själv.
- Va? Frågade jag fast jag hörde vad han sa.
- Nä, det var inget. Men ska vi röra oss? Mitt tåg går om ungefär 1,5 timmar.
- Yes! Sa jag och reste mig upp för att sätta på mig min jacka.
Istället för att ta bussen promenerade vi hem och när vi kom utanför vårat hus förstod jag att det var här vi skulle säga farväl.
- Så, jag antar att vi ses igen?
- Ja det gör vi, jag kanske redan kommer hem nästa vecka. Här, kom! Sa han och sträckte ut sina armar.
Jag kramade om honom hårt och grät nu mot hans varma gosiga tjocktröja. Han tog upp mitt ansikte så att vi stod och kollade på varandra med bara några centimeters avstånd.
- Gråt inte, det ordnar sig.
- Allt är mitt fel, förlåt John! Sa jag och kramade om honom än en gång.
- Nej nej nej, gumman! Det är det verkligen inte, jag måste bara.
- Jag förstår, men du får höra av dig så fort du kommit hem, PRECIS när du landar?
- Ja, jag lovar! Sa han.
Hans mamma kom nu ut med all packning och jag klarade inte av att kolla på henne, för hon grät också. Hon såg helt förstörd ut, för jag vet att hon avskyr när John åker bort. Innan bussen kom vände jag mig om för att vinka John hejdå och han vinkade glatt tillbaka. Jag blev alldeles varm och glad av att se honom le sådär. Innan jag ska gå in ser jag hur någon gömmer sig bakom huset och jag tror jag såg en skymt av Justin.
- Justin? ropade jag.
Justin kom nu fram bakom huset med händerna i fickorna och blicken ner i marken. Det såg ut som om att han hade gjort något fel och då förstod jag, hade han spionerat han på oss?
------------------------------------------------------
- Nä, det var inget. Men ska vi röra oss? Mitt tåg går om ungefär 1,5 timmar.
- Yes! Sa jag och reste mig upp för att sätta på mig min jacka.
Istället för att ta bussen promenerade vi hem och när vi kom utanför vårat hus förstod jag att det var här vi skulle säga farväl.
- Så, jag antar att vi ses igen?
- Ja det gör vi, jag kanske redan kommer hem nästa vecka. Här, kom! Sa han och sträckte ut sina armar.
Jag kramade om honom hårt och grät nu mot hans varma gosiga tjocktröja. Han tog upp mitt ansikte så att vi stod och kollade på varandra med bara några centimeters avstånd.
- Gråt inte, det ordnar sig.
- Allt är mitt fel, förlåt John! Sa jag och kramade om honom än en gång.
- Nej nej nej, gumman! Det är det verkligen inte, jag måste bara.
- Jag förstår, men du får höra av dig så fort du kommit hem, PRECIS när du landar?
- Ja, jag lovar! Sa han.
Hans mamma kom nu ut med all packning och jag klarade inte av att kolla på henne, för hon grät också. Hon såg helt förstörd ut, för jag vet att hon avskyr när John åker bort. Innan bussen kom vände jag mig om för att vinka John hejdå och han vinkade glatt tillbaka. Jag blev alldeles varm och glad av att se honom le sådär. Innan jag ska gå in ser jag hur någon gömmer sig bakom huset och jag tror jag såg en skymt av Justin.
- Justin? ropade jag.
Justin kom nu fram bakom huset med händerna i fickorna och blicken ner i marken. Det såg ut som om att han hade gjort något fel och då förstod jag, hade han spionerat han på oss?
------------------------------------------------------
Förlåt för det efterlängtade kapitlet :) HÄR HAR NI!
kommentera!
One less lonely girl - chapter 70
Hon blundade nu hårt hårt med ögonlocken och när jag kollat mig omkring att allt är fint så var det dags.
- Nu får du öppna! Sa jag.
När hon öppnade ögonen fick hon ett stort leénde på läpparna och jag kunde själv inte låta bli att le.
- Skojar du med mig!? Sa hon glatt och hoppade upp i min famn.
- Ser det ut som det eller? Sa jag och kysste henne.
- Jag ska bara på toa, kommer snart! Sa jag och sprang fort iväg.
Det var lite svårt att hitta men såg sedan en dörr som det var en toalett skylt på och när jag öppnade tappade jag hakan. Det var som ett stort drömbadrum, det var för fan större än mitt egna rum? Tänkte jag och blev förvånad över tanken.
Efter att ha stått och beundrat badrummet allt för länge springer jag ut tillbaka till Justin som inte rört sig ur fläcken. Jag gav honom ett leénde och en puss och snart så la jag märkte till champangeflaskan som stod på soffbordet.
- Vill du ta ett glas? Frågade Justin och märkte att jag glodde på flaskan.
- Hehe, du läste mina tankar sötnos.
Vi satte oss i soffan och Justin hällde nu upp champange till mig och precis innan jag skulle dricka skrek Justin till.
- VÄNTA!!
- Vad är det? Frågade jag oroligt.
- Vi har glömt en sak, vänta här! Våga inte dricka ur glaset! Sa han och reste sig nu upp.
Jag ställde ifrån mig glaset och lutade mig bakåt i soffan, vad hade han för sig nu då?
- Det var det här som saknades! Sa han och kom in med två skålar.
När han ställer ner dem på bordet ser jag att det var smällt choklad i ena skålen och jordgubbar upplagt fint i den andra. Han tog först en varsinn jordgubbe och la den i varsitt glas och sedan doppade han en jordgubbe i chokladen och riktade den mot min mun.
Jag tog en stor tugga och njöt av den goda smaken.
- Mmmmm. Riktigt gott! Sa jag och gjorde en tummen upp.
- Här, mata mig! Sa han och log stort.
Jag doppade en jordgubbe i chokladen och riktade den mot hans mun och precis innan han skulle ta en tugga råkade jag rikta chokladänden mot Justins kind som nu vart alldeles kladdig.
- Förlåt älskling! Sa jag och torkade jag bort chokladen och slickade upp det från mitt finger.
- Det är fortfarande lite kvar på kinden, jag känner det! Sa han och pekade.
Jag lutade mig framåt och slickade lätt upp det sista av chokladen på hans kind. Jag strök sedan min hand på hans släta och fina hy och log.
- Måste säga tack än en gång. Du vet verkligen hur du kan få mig på bra humör, du vet hur du ska göra för att få mig lycklig och du har verkligen lyckats.
- Du gör mig lycklig bara av att existera och jag vill även säga förlåt för alla de gånge.....
- Justin, säg inte förlåt! Det här är ett nytt kapitel för oss, vi har haft det knasigt o så, men vi klarar det här, eller hur?
- Nytt kapitel, det ska bli intressant. Jo, knasigt har vi verkligen haft det! Men är glad att vi löst allting och ja, såklart vi klarar det här, vi gör det tillsammans.
- Never say never, right?
- Haha ja älskling, never say never. Sa jag och kysste honom mjukt.
- Nu får du öppna! Sa jag.
När hon öppnade ögonen fick hon ett stort leénde på läpparna och jag kunde själv inte låta bli att le.
- Skojar du med mig!? Sa hon glatt och hoppade upp i min famn.
- Ser det ut som det eller? Sa jag och kysste henne.
MELODYS PERSPEKTIV:
Jag kollar mig omkring och rummet var helt otroligt. Vi var på högsta våningen av Hilton's hotell och han hade hyrt kärlekssviten åt oss.
- Justin, jag vet inte vad jag ska säga!
- Tack? Sa han och log.
- TACK ÄLSKLING! Sa jag och tryckte mina läppar hårt mot hans.
Han la armarna om mig samtidigt som vi kysstes.
- Hur länge har vi rummet? Frågade jag glatt.
- i hela 3 dagar faktiskt!
- Nu måste du väl ändå skoja med mig? TRE DAGAR!? Måste kostat skjortan.
- Älskling, jag bryr mig inte om pengarna, du är så mycket mer värd än vad alla pengar i världen är. Det vi har går inte att köpa, kärlek går inte att köpa. Sa han och kollade in i mina ögon.
Jag blev som knäsvag av hans underbara ord och sjönk in i hans fina ögon med den blick han gav mig samtidigt som han höll om mig.
- Vet fortfarande inte vad jag ska säga, är helt mållös! Det är så UNDERBART här! Sa jag och hoppade runt lite vilt i det stora vardagsrummet.
Jag gick nu runt i hotellrummet och det var verkligen inte som ett hotell rum, utan som en jätte stor lägenhet. Jag blev lika mållös för varje rum jag gick in i, jag fick inte ur mig några ord, det var som om att jag tappade andan.
- Gillar du rummet? Frågade Justin som nu kom bakom mig och kramade om mig.
- Gillar rummet? Frågade du mig precis om jag gillade detta hotellrum?
- Ja, hörde du inte det?
- Justin! JAG ÄLSKAR DET! Tack tack tack! Sa jag och pussade han på munnen tusen gånger om.
- Det var så lite så, allting för dig.
- Justin, jag vet inte vad jag ska säga!
- Tack? Sa han och log.
- TACK ÄLSKLING! Sa jag och tryckte mina läppar hårt mot hans.
Han la armarna om mig samtidigt som vi kysstes.
- Hur länge har vi rummet? Frågade jag glatt.
- i hela 3 dagar faktiskt!
- Nu måste du väl ändå skoja med mig? TRE DAGAR!? Måste kostat skjortan.
- Älskling, jag bryr mig inte om pengarna, du är så mycket mer värd än vad alla pengar i världen är. Det vi har går inte att köpa, kärlek går inte att köpa. Sa han och kollade in i mina ögon.
Jag blev som knäsvag av hans underbara ord och sjönk in i hans fina ögon med den blick han gav mig samtidigt som han höll om mig.
- Vet fortfarande inte vad jag ska säga, är helt mållös! Det är så UNDERBART här! Sa jag och hoppade runt lite vilt i det stora vardagsrummet.
Jag gick nu runt i hotellrummet och det var verkligen inte som ett hotell rum, utan som en jätte stor lägenhet. Jag blev lika mållös för varje rum jag gick in i, jag fick inte ur mig några ord, det var som om att jag tappade andan.
- Gillar du rummet? Frågade Justin som nu kom bakom mig och kramade om mig.
- Gillar rummet? Frågade du mig precis om jag gillade detta hotellrum?
- Ja, hörde du inte det?
- Justin! JAG ÄLSKAR DET! Tack tack tack! Sa jag och pussade han på munnen tusen gånger om.
- Det var så lite så, allting för dig.
- Jag ska bara på toa, kommer snart! Sa jag och sprang fort iväg.
Det var lite svårt att hitta men såg sedan en dörr som det var en toalett skylt på och när jag öppnade tappade jag hakan. Det var som ett stort drömbadrum, det var för fan större än mitt egna rum? Tänkte jag och blev förvånad över tanken.
Efter att ha stått och beundrat badrummet allt för länge springer jag ut tillbaka till Justin som inte rört sig ur fläcken. Jag gav honom ett leénde och en puss och snart så la jag märkte till champangeflaskan som stod på soffbordet.
- Vill du ta ett glas? Frågade Justin och märkte att jag glodde på flaskan.
- Hehe, du läste mina tankar sötnos.
Vi satte oss i soffan och Justin hällde nu upp champange till mig och precis innan jag skulle dricka skrek Justin till.
- VÄNTA!!
- Vad är det? Frågade jag oroligt.
- Vi har glömt en sak, vänta här! Våga inte dricka ur glaset! Sa han och reste sig nu upp.
Jag ställde ifrån mig glaset och lutade mig bakåt i soffan, vad hade han för sig nu då?
- Det var det här som saknades! Sa han och kom in med två skålar.
När han ställer ner dem på bordet ser jag att det var smällt choklad i ena skålen och jordgubbar upplagt fint i den andra. Han tog först en varsinn jordgubbe och la den i varsitt glas och sedan doppade han en jordgubbe i chokladen och riktade den mot min mun.
Jag tog en stor tugga och njöt av den goda smaken.
- Mmmmm. Riktigt gott! Sa jag och gjorde en tummen upp.
- Här, mata mig! Sa han och log stort.
Jag doppade en jordgubbe i chokladen och riktade den mot hans mun och precis innan han skulle ta en tugga råkade jag rikta chokladänden mot Justins kind som nu vart alldeles kladdig.
- Förlåt älskling! Sa jag och torkade jag bort chokladen och slickade upp det från mitt finger.
- Det är fortfarande lite kvar på kinden, jag känner det! Sa han och pekade.
Jag lutade mig framåt och slickade lätt upp det sista av chokladen på hans kind. Jag strök sedan min hand på hans släta och fina hy och log.
- Måste säga tack än en gång. Du vet verkligen hur du kan få mig på bra humör, du vet hur du ska göra för att få mig lycklig och du har verkligen lyckats.
- Du gör mig lycklig bara av att existera och jag vill även säga förlåt för alla de gånge.....
- Justin, säg inte förlåt! Det här är ett nytt kapitel för oss, vi har haft det knasigt o så, men vi klarar det här, eller hur?
- Nytt kapitel, det ska bli intressant. Jo, knasigt har vi verkligen haft det! Men är glad att vi löst allting och ja, såklart vi klarar det här, vi gör det tillsammans.
- Never say never, right?
- Haha ja älskling, never say never. Sa jag och kysste honom mjukt.
----------------------------------------------------
KOMMENTERA!! Förlåt för dålig uppdatering...
One less lonely girl - chapter 69
Inget svar i telefonen och jag ringer upp än en gång.
- Ser du något? Frågade jag.
- Nej, inte än! Gör du?
- Nej, eller vänta, vem är det där? Sa jag och pekade på en tjej vid huvudingången.
Jag kollar nogrannare och ser nu Natalie stå där med telefonen i örat och märker samtidigt att jag fortfarande håller min telefon vid örat. Jag svarar inte när jag hör Natalie's röst i mitt öra säga 'Hallå?'. Jag la på och såg nu hur Natalie la ner sin telefon.
- VAD VAR DET JAG SA JUSTIN? Sa Melody och skrattade högt.
- Förlåt..
- Godsäkten INTE UTTAGEN! Hör du det va, du ska få be på dina bara knän om förlåtelse.
Jag gjorde som Melody sa och drog upp mina byxor så jag satt på mina bara knän. Jag knäppte igen mina händer och kollade upp på Melody som nu sa till mig:
- Säg efter mig Justin!
- Okej. Sa jag.
- Jag, Justin Bieber, förlåter dig Melody Knight för att inte trott på dig, och inte litat på dig senaste tiden!
- Ser du något? Frågade jag.
- Nej, inte än! Gör du?
- Nej, eller vänta, vem är det där? Sa jag och pekade på en tjej vid huvudingången.
- Vem då? Frågade Melody.
Jag kollar nogrannare och ser nu Natalie stå där med telefonen i örat och märker samtidigt att jag fortfarande håller min telefon vid örat. Jag svarar inte när jag hör Natalie's röst i mitt öra säga 'Hallå?'. Jag la på och såg nu hur Natalie la ner sin telefon.
- VAD VAR DET JAG SA JUSTIN? Sa Melody och skrattade högt.
- Förlåt..
- Godsäkten INTE UTTAGEN! Hör du det va, du ska få be på dina bara knän om förlåtelse.
Jag gjorde som Melody sa och drog upp mina byxor så jag satt på mina bara knän. Jag knäppte igen mina händer och kollade upp på Melody som nu sa till mig:
- Säg efter mig Justin!
- Okej. Sa jag.
- Jag, Justin Bieber, förlåter dig Melody Knight för att inte trott på dig, och inte litat på dig senaste tiden!
- Jag, Justin Bieber, förlåter dig Melody Knight för att inte trott på dig, och inte litat på dig senaste tiden! upprepade jag.
- Jag älskar dig Melody mest av allt och har aldrig träffat en snyggare tjej än dig.
- Jag älskar dig Melody mest av allt och har aldrig träffat en snyggare tjej än dig.
- Jag älskar dig Melody mest av allt och har aldrig träffat en snyggare tjej än dig. upprepade jag.
- Du får nu resa dig upp! Sa Melody med ett flin.
Jag reste mig upp och kramade om henne. Hon försökte ta sig ur mitt hårda grepp, vilket var omöjligt och tillslut gav hon sig.
- Förlåt mig! viskade jag nu i hennes öra.
- Det är lugnt, men nu vet du att du kan lita på mig, alltid, hör du det?
- Jag har alltid litat på dig baby.
- Alltid?
- Ja okej, inte alltid, förlåt nu med det här med stalkern. Det ska aldrig hända igen, lovar?
- Lovar du?
- JA, jag lovar! bieberswear! Sa han och gjorde ett kors till mig med sina armar.
- Bieberswear, va? Haha söt du är, en egen grej du kommit på eller? Sa hon och log
- FAKTISKT! Juste, din överraskning! Hehe, nu blir du allt nyfiken, eller hur?
- Juste, ja! Berätta, berätta! Sa hon ivrigt och kramade mig.
- Det är inget jag kan berätta, utan rättare sagt visa dig.
Jag tog nu fram en ögonbindel jag förberett mig med i bakfickan och satte på henne den. Sedan ledde jag henne till överraskningen.
- Justin, akta så att jag inte går in i någonting! Sa hon och sträckte ut armarna åt alla håll.
- Jag har allt under kontroll baby. Sa jag och pussade henne på kinden samtidigt som jag ledde henne.
När vi kom fram till en dörr, där överraskningen innanför fanns tog jag fram nyckeln och öppnade sedan. När jag väl lett in henne och stängt dörren efter mig blir vi helt knäpptysta.
- Får jag ta av mig den? Frågade hon.
Jag gick fram till henne och knöt loss knuten till ögonbindeln försiktigt.
- Blunda fortfarande, jag säger till när du får kolla! Sa jag och tog sedan av henne ögonbindeln.
Hon blundade nu hårt hårt med ögonlocken och när jag kollat mig omkring att allt är fint så var det dags.
- Nu får du öppna! Sa jag.
När hon öppnade ögonen fick hon ett stort leénde på läpparna och jag kunde själv inte låta bli att le.
- Skojar du med mig!? Sa hon glatt och hoppade upp i min famn.
- Ser det ut som det eller? Sa jag och kysste henne.
- Du får nu resa dig upp! Sa Melody med ett flin.
Jag reste mig upp och kramade om henne. Hon försökte ta sig ur mitt hårda grepp, vilket var omöjligt och tillslut gav hon sig.
- Förlåt mig! viskade jag nu i hennes öra.
- Det är lugnt, men nu vet du att du kan lita på mig, alltid, hör du det?
- Jag har alltid litat på dig baby.
- Alltid?
- Ja okej, inte alltid, förlåt nu med det här med stalkern. Det ska aldrig hända igen, lovar?
- Lovar du?
- JA, jag lovar! bieberswear! Sa han och gjorde ett kors till mig med sina armar.
- Bieberswear, va? Haha söt du är, en egen grej du kommit på eller? Sa hon och log
- FAKTISKT! Juste, din överraskning! Hehe, nu blir du allt nyfiken, eller hur?
- Juste, ja! Berätta, berätta! Sa hon ivrigt och kramade mig.
- Det är inget jag kan berätta, utan rättare sagt visa dig.
Jag tog nu fram en ögonbindel jag förberett mig med i bakfickan och satte på henne den. Sedan ledde jag henne till överraskningen.
- Justin, akta så att jag inte går in i någonting! Sa hon och sträckte ut armarna åt alla håll.
- Jag har allt under kontroll baby. Sa jag och pussade henne på kinden samtidigt som jag ledde henne.
När vi kom fram till en dörr, där överraskningen innanför fanns tog jag fram nyckeln och öppnade sedan. När jag väl lett in henne och stängt dörren efter mig blir vi helt knäpptysta.
- Får jag ta av mig den? Frågade hon.
Jag gick fram till henne och knöt loss knuten till ögonbindeln försiktigt.
- Blunda fortfarande, jag säger till när du får kolla! Sa jag och tog sedan av henne ögonbindeln.
Hon blundade nu hårt hårt med ögonlocken och när jag kollat mig omkring att allt är fint så var det dags.
- Nu får du öppna! Sa jag.
När hon öppnade ögonen fick hon ett stort leénde på läpparna och jag kunde själv inte låta bli att le.
- Skojar du med mig!? Sa hon glatt och hoppade upp i min famn.
- Ser det ut som det eller? Sa jag och kysste henne.
----------------------------------------------
Hmmm.. vad var överraskningen? :)
One less lonely girl - chapter 68
Justin smsade nu Natalie, eller rättare sagt STALKERN.
- Hon svarade!!
- Vad skrev hon?
Justin läste upp smset högt.
-*Jag träffar dig gärna och jag är utanför hotellet vid fem tiden. Syns där. Puss*
Inget svar i telefonen och jag ringer upp än en gång.
- Ser du något? Frågade jag.
- Nej, inte än! Gör du?
- Nej, eller vänta, vem är det där? Sa jag och pekade på en tjej vid huvudingången.
- Hon svarade!!
- Vad skrev hon?
Justin läste upp smset högt.
-*Jag träffar dig gärna och jag är utanför hotellet vid fem tiden. Syns där. Puss*
JUSTINS PERSPEKTIV:
Medans Melody var och duschade och gjorde sig i ordning gick jag in på datorn för att förbereda en överraskning för ikväll. Melody har tvekat på mig senaste tiden och jag ska göra allt för att få tillbaka vårat förhållande på samma väg som vi alltid varit på tills nu, när jag sabbat hela vårat förhållande. Jag känner hur jag blir lite blöt på axeln men ignorerar det och så snart står Melody lutandes över min axel med hennes blöta hår nerhängandes nerför mitt bröst. Jag stängde fort ner datorn och snurrade runt stolen.
- Vad gjorde du för något? Sa hon och satte sig i mitt knä.
- De du, en överraskning!
- Justin.. säg!
- Men det är en överraskning älskling, du får se senare ikväll!
- Men vi ska ju göra allt det här med Natalie, eller Stalkern menar jag.
- Ta det lugnt Mel, du får se senare. Jag har allt under kontroll. Sa jag och la mina armar runt henne.
- Okej, okej. Jag litar på dig! Sa hon och lutade sig framåt och gav mig en kyss.
Jag kände lukten av hennes goda hallonschampoo och när jag kysste henne på halsen kände jag smaken och lukten av nötter och kände genast igen krämen hon nyss använt.
- Du använder krämen jag gav dig!! Sa jag och log.
- Ja, den luktar så galet gott och jag vill bara äta upp hela burken, jag ÄLSKAR nötter!
- Jag vet, inte konstigt att jag köpte just den krämen till dig.
- Vad gjorde du för något? Sa hon och satte sig i mitt knä.
- De du, en överraskning!
- Justin.. säg!
- Men det är en överraskning älskling, du får se senare ikväll!
- Men vi ska ju göra allt det här med Natalie, eller Stalkern menar jag.
- Ta det lugnt Mel, du får se senare. Jag har allt under kontroll. Sa jag och la mina armar runt henne.
- Okej, okej. Jag litar på dig! Sa hon och lutade sig framåt och gav mig en kyss.
Jag kände lukten av hennes goda hallonschampoo och när jag kysste henne på halsen kände jag smaken och lukten av nötter och kände genast igen krämen hon nyss använt.
- Du använder krämen jag gav dig!! Sa jag och log.
- Ja, den luktar så galet gott och jag vill bara äta upp hela burken, jag ÄLSKAR nötter!
- Jag vet, inte konstigt att jag köpte just den krämen till dig.
- Aww, vad gullig du är! Kom på en sak, vänta här. Sa Melody och reste sig nu upp.
När hon kommer tillbaka har hon något bakom ryggen.
- Vad har du där bakom? Visa! Sa jag och försökte få tag på hennes hand.
- Jajajaja, ta det lugnt! Du ska få se. Här! Sa hon och sträckte fram ett litet paket.
- Vad kan det vara? sa jag och skakade, men ingenting hördes.
- Det är inget speciellt, bara en liten kul grej liksom.
Jag öppnade och där i låg ett färgglatt iphone skal. Färgerna lyste av blått och grönt, vilket var jätte fint.
- Åh älskling! Tack så jätte mycket!
- Det är lugnt, en present till dig från mig. Kommer du ihåg för ungefär runt två år sen när du pekade ut att du ville ha det skalet en gång?
Jag tänkte efter och kom nu ihåg när vi var i centrum och shoppade för två år sen. När vi gick förbi en butik och då såg jag det här fina skalet. Helt otroligt att hon har kommer ihåg det.
- Älskling, tack så jätte mycket än en gång! Sa jag och pussade henne på pannan och sedan på munnen.
- Älskar dig! Sa hon och bet sig nu i läppen.
- Älskar dig också min finaste!
Melody kollade ner på klockan och den närmade sig redan halv fem. Vi måste förbereda oss. Inte för att jag var så insatt i det hela men jag gav henne en chans och gör detta för hennes och vårat förhållandes skull. Vi satte oss i bilen och körde till Hilton's hotell. När vi kom fram var klockan kvart i och vi sprang fort in i lobbyn för att hitta ett ställe att gömma oss på.
- Var ska vi gömma oss? Frågade jag och tog tag i Melody's hand.
- Här, kom med mig! Sa hon och drog iväg mig.
Vi ställde oss bakom en stolpe och vi hade helt klart bästa utsikten över hela lobbyn. När klockan var fem i smsade jag stalkern för att se var hon var. Hon svarade att hon var utanför hotellet och påväg in. Jag och Melody stod helt stilla och kollade runt men vi såg ingen stalker, vi såg ingen Natalie.
Jag ringde nu stalkern för att se vem som svarade i sin telefon i lobbyn.
- Håll koll nu! Sa jag och höll telefonen mot örat och samtidigt pratade med Melody.
När hon kommer tillbaka har hon något bakom ryggen.
- Vad har du där bakom? Visa! Sa jag och försökte få tag på hennes hand.
- Jajajaja, ta det lugnt! Du ska få se. Här! Sa hon och sträckte fram ett litet paket.
- Vad kan det vara? sa jag och skakade, men ingenting hördes.
- Det är inget speciellt, bara en liten kul grej liksom.
Jag öppnade och där i låg ett färgglatt iphone skal. Färgerna lyste av blått och grönt, vilket var jätte fint.
- Åh älskling! Tack så jätte mycket!
- Det är lugnt, en present till dig från mig. Kommer du ihåg för ungefär runt två år sen när du pekade ut att du ville ha det skalet en gång?
Jag tänkte efter och kom nu ihåg när vi var i centrum och shoppade för två år sen. När vi gick förbi en butik och då såg jag det här fina skalet. Helt otroligt att hon har kommer ihåg det.
- Älskling, tack så jätte mycket än en gång! Sa jag och pussade henne på pannan och sedan på munnen.
- Älskar dig! Sa hon och bet sig nu i läppen.
- Älskar dig också min finaste!
Melody kollade ner på klockan och den närmade sig redan halv fem. Vi måste förbereda oss. Inte för att jag var så insatt i det hela men jag gav henne en chans och gör detta för hennes och vårat förhållandes skull. Vi satte oss i bilen och körde till Hilton's hotell. När vi kom fram var klockan kvart i och vi sprang fort in i lobbyn för att hitta ett ställe att gömma oss på.
- Var ska vi gömma oss? Frågade jag och tog tag i Melody's hand.
- Här, kom med mig! Sa hon och drog iväg mig.
Vi ställde oss bakom en stolpe och vi hade helt klart bästa utsikten över hela lobbyn. När klockan var fem i smsade jag stalkern för att se var hon var. Hon svarade att hon var utanför hotellet och påväg in. Jag och Melody stod helt stilla och kollade runt men vi såg ingen stalker, vi såg ingen Natalie.
Jag ringde nu stalkern för att se vem som svarade i sin telefon i lobbyn.
- Håll koll nu! Sa jag och höll telefonen mot örat och samtidigt pratade med Melody.
Inget svar i telefonen och jag ringer upp än en gång.
- Ser du något? Frågade jag.
- Nej, inte än! Gör du?
- Nej, eller vänta, vem är det där? Sa jag och pekade på en tjej vid huvudingången.
---------------------------------------------------------------
KOMMENTERA!!
One less lonely girl - chapter 67
När jag kollar ut ser jag Natalie stå där med en blombukett i handen, hon trodde inte att jag skulle se henne men det gjorde jag allt. När hon såg att jag såg henne ställde hon ner blombuketten utanför hans dörr och sprang fort därifrån. Nu skulle jag allt sätta dit henne, jävla stalker.
Jag förstod att han drev och började skratta. Vi satt oss vid matbordet där jag dukat fram frukost.
- Vad ska vi hitta på idag då? Sa Justin medans han bredde sin macka.
- Jag ska bevisa för dig att Natalie är stalkern.
- Snälla Melody.. Sa han och gav mig en besviken blick.
- Men Justin, jag har inte fel, ge mig bara en chans?
- Okej, EN CHANS, inget mer! Sen glömmer vi det.
- Om jag har rätt då? Sa jag och log.
- Då... har du rätt helt enkelt! Hehe.
När vi ätit upp och diskat gick vi upp till mitt rum. Jag satte mig vid datorn medans Justin nu låg i min säng.
- Så, vad ska du göra för att sätta dit henne?
- Jag har bästa idén! Du måste vara delaktig, bara så du vet.
- Berätta på!
- Du ska smsa Natalie, eller som på din mobil då hon inte ens har ett namn, men du ska iallafall messa HENNE och skriva att du vill träffa henne. Att du bokat ett hotell för er två ikväll. Då kommer hon definitivt komma och då får du se med egna ögon att det är Natalie. Bra idé va?
Justin kollade på mig med en förvirrad blick.
- Hallå, det var väl en bra idé? Sa jag och slog till honom lite löst på armen.
- Ja, ja, jo det var det väl. Hehe. Men jag smsar henne nu då, när ska jag säga till henne att vi ska ses utanför hotellet, och vilket hotell?
- Klockan fem, vid hotell Hilton här i närheten.
Justin smsade nu Natalie, eller rättare sagt STALKERN.
- Hon svarade!!
- Vad skrev hon?
Justin läste upp smset högt.
-*Jag träffar dig gärna och jag är utanför hotellet vid fem tiden. Syns där. Puss*
Jag sa ingenting till Justin om att jag nyss sett Natalie.
- Vart ska du älskling? Sa han och tog tag i min arm.
- Kommer snart, ska bara göra en sak! Sa jag och sprang ner.
Jag kom fram till ytterdörren och öppnade nu den och såg blombuketten stå där. Jag öppnade kuvertet och läste.
- Kommer snart, ska bara göra en sak! Sa jag och sprang ner.
Jag kom fram till ytterdörren och öppnade nu den och såg blombuketten stå där. Jag öppnade kuvertet och läste.
Hej Justin! Du ska bara veta hur mycket jag gillar dig och saknar redan våra sms stunder.
Du hör inte av dig lika mycket längre, men hoppas vi kan ses snart och ja, du ska få veta
vem jag är. Puss från din hemliga beundrare♥
Jag rev genast sönder brevet och slängde blommorna i papperskorgen. När jag vänder mig om ser jag Justin stå där med armarna i kors.
- Vad gjorde du precis för något? Slängde du blommor jag fått?
- Justin, du förstår inte..
- Om du ens nämner någonting om att det var stalkern så kan du lika gärna gå hem för jag ORKAR inte höra det längre Melody, och det vet du mycket väl om. Vi har lämnat henne bakom ryggen!
- MEN JUSTIN!? Det är inte så jävla enkelt att bara sluta prata om det, för jag vet vem stalkern är och jag såg när hon lämnade blombuketten nyss.
- Men säg då, vem är stalkern? Sa han drygt.
- Det är Natalie.
- Natalie? Knappast att det är Natalie, hon är för trevlig och jag vet att hon aldrig skulle gå så långt att ringa samtal och så vidare..
- Ser du? Du kan inte ens lita på mig.
- MEN DU TALAR INTE SANNING?
- Justin, jag ska bevisa för dig och när du väl får se henne med egna ögon så kommer du ångra att du inte trodde på mig.
Jag vände mig om och gick nu raka vägen hemmåt. Jag hörde Justin skrika efter mig men jag gick inte tillbaka, inte när han inte kunde lita på mig efter att ha berättat om Natalie. Jag ska bevisa för honom och sätta dit Natalie så hårt att Justin ska sätta sig på sina bara knän och be om förlåtelse.
Nästa morgon bad jag Justin komma över till mig och självklart kom han över fort. När jag öppnar dörren står han där med sina svarta glasögon.
- Varför har du glasögon på dig för älskling? Sa jag och kramade honom.
- Jag måste dölja mig, daaa? Folk är som galna här ute! Sa han med divig röst.
- Vad gjorde du precis för något? Slängde du blommor jag fått?
- Justin, du förstår inte..
- Om du ens nämner någonting om att det var stalkern så kan du lika gärna gå hem för jag ORKAR inte höra det längre Melody, och det vet du mycket väl om. Vi har lämnat henne bakom ryggen!
- MEN JUSTIN!? Det är inte så jävla enkelt att bara sluta prata om det, för jag vet vem stalkern är och jag såg när hon lämnade blombuketten nyss.
- Men säg då, vem är stalkern? Sa han drygt.
- Det är Natalie.
- Natalie? Knappast att det är Natalie, hon är för trevlig och jag vet att hon aldrig skulle gå så långt att ringa samtal och så vidare..
- Ser du? Du kan inte ens lita på mig.
- MEN DU TALAR INTE SANNING?
- Justin, jag ska bevisa för dig och när du väl får se henne med egna ögon så kommer du ångra att du inte trodde på mig.
Jag vände mig om och gick nu raka vägen hemmåt. Jag hörde Justin skrika efter mig men jag gick inte tillbaka, inte när han inte kunde lita på mig efter att ha berättat om Natalie. Jag ska bevisa för honom och sätta dit Natalie så hårt att Justin ska sätta sig på sina bara knän och be om förlåtelse.
Nästa morgon bad jag Justin komma över till mig och självklart kom han över fort. När jag öppnar dörren står han där med sina svarta glasögon.
- Varför har du glasögon på dig för älskling? Sa jag och kramade honom.
- Jag måste dölja mig, daaa? Folk är som galna här ute! Sa han med divig röst.
Jag förstod att han drev och började skratta. Vi satt oss vid matbordet där jag dukat fram frukost.
- Vad ska vi hitta på idag då? Sa Justin medans han bredde sin macka.
- Jag ska bevisa för dig att Natalie är stalkern.
- Snälla Melody.. Sa han och gav mig en besviken blick.
- Men Justin, jag har inte fel, ge mig bara en chans?
- Okej, EN CHANS, inget mer! Sen glömmer vi det.
- Om jag har rätt då? Sa jag och log.
- Då... har du rätt helt enkelt! Hehe.
När vi ätit upp och diskat gick vi upp till mitt rum. Jag satte mig vid datorn medans Justin nu låg i min säng.
- Så, vad ska du göra för att sätta dit henne?
- Jag har bästa idén! Du måste vara delaktig, bara så du vet.
- Berätta på!
- Du ska smsa Natalie, eller som på din mobil då hon inte ens har ett namn, men du ska iallafall messa HENNE och skriva att du vill träffa henne. Att du bokat ett hotell för er två ikväll. Då kommer hon definitivt komma och då får du se med egna ögon att det är Natalie. Bra idé va?
Justin kollade på mig med en förvirrad blick.
- Hallå, det var väl en bra idé? Sa jag och slog till honom lite löst på armen.
- Ja, ja, jo det var det väl. Hehe. Men jag smsar henne nu då, när ska jag säga till henne att vi ska ses utanför hotellet, och vilket hotell?
- Klockan fem, vid hotell Hilton här i närheten.
Justin smsade nu Natalie, eller rättare sagt STALKERN.
- Hon svarade!!
- Vad skrev hon?
Justin läste upp smset högt.
-*Jag träffar dig gärna och jag är utanför hotellet vid fem tiden. Syns där. Puss*
- The game is on! Sa jag och blinkade till Justin.
-------------------------------------------------------
Förlåt för dålig uppdatering! Kommer hon sätta dit Natalie tror ni? HOPPAS!!
Hejdå bloggen!
Nu drar jag ( Alice ) upp till fjällen fram till måndag morgon. Så Ronya kommer ta hand om blogg uppdateringen ensam och hon kommer göra sitt bästa!
Jag vill passa på att tacka alla er underbara bloggläsare som vi har! Ni är otroliga, kärlek till er!
I LOVE YOU
One less lonely girl - chapter 66
Jag kollade på honom och gick sedan fram till honom och kramade honom hårt. Jag hörde hur han snyftade och jag kände hur jag också blev tårögd.
Jag la armarna runt honom och kollade in i hans ögon. Samtidigt som tårarna föll gav han fortfarande ifrån sig ett lyckligt leénde. Jag gav honom en kyss och tog sedan hans hand och vi gick tillsammans till bilen. När vi kom utanför mig packade vi ur all min packning och lämnade det hemma hos mig och vi åkte sen till Justin. Där gjorde vi samma sak, vi började packa ut all hans packning och bar upp det till hans rum. Medans Justin är på toa hör jag hur småstenar dunstar till mot Justins fönsterruta och jag springer fort upp för att kolla vem det är.
När jag kollar ut ser jag Natalie stå där med en blombukett i handen, hon trodde inte att jag skulle se henne men det gjorde jag allt. När hon såg att jag såg henne ställde hon ner blombuketten utanför hans dörr och sprang fort därifrån. Nu skulle jag allt sätta dit henne, jävla stalker..
-Jag klarar det inte heller utan dig. Jag älskar dig Justin. Men det är inte första gången du gör såhär, och jag har gett dig all världens chanser och snart är dem slut. Bara så du vet! Sa jag.
Han tog sina händer på mina kinder och kysste mig. Det var inte bra än, han måste kämpa för det här.
Vi bestämde oss för att ta första flyget hem idag. Inte bara för att vi nyss bråkat, utan för att jag kände inte för hela den här 'komma bort' grejen just nu. Jag saknade pappa, jag saknade Nicole och Tiffany, jag saknade däremot också John. Det har känts som om jag glömt bort dem nu när Jag och Justin är tillsammans igen, vilket var det sista jag ville göra.
Vi satt nu på gaten och väntade på att flyget skulle komma.
- Du Justin?
- Ja vad är det? Sa han och tog min hand.
Jag kollade ner på våra händer och drog sakta ur min hand ur hans. Vi båda vart väldigt osäkra och jag hade glömt bort vad jag skulle säga.
- Nej, det ehm, det var inget.
- Aha okej. Sa Justin drygt.
Han tog nu fram sin iphone och började redan smsa. Jag tänkte inte säga någonting om Natalie förens jag visste helt säkert att jag kunde veta att det var hon som var stalkern. Och om jag anklagade henne nu, så är jag i den situationen när Justin tar hennes parti och inte mitt, det är så läget är mellan oss just nu.
På flygresan hem sa vi inte mycket till varandra. Det gick rätt så fort och när vi kom fram till Atlanta's flygplats pratade vi för första gången under hela resan.
- Så, jag antar att det är bra mellan oss nu? Frågade Justin och log lite.
Jag ville tro att det var bra, jag ville verkligen det. Men han tar mig alltid förgivet och det är slut på det nu. Jag log inte tillbaka utan kollade fortfarande ner med blicken i marken. Jag visste inte vad jag skulle göra just nu, det sista jag ville var att göra slut. Och en paus vet vi hur det slutar ändå. Jag kände hur jag höll på börja gråta men höll det inom mig. Det vart alldeles tyst och jag hörde nu hur Justin kom fram till mig. Han tog sitt finger under min haka och lyfte mitt ansikte sakta upp.
- Varför gråter du för älskling? Sa han och torkade en tår.
- Jag blir bara så ledsen när du håller på som du gör Justin, du tar mig i andra hand. Det känns inte som om att det är VI längre. Men vi klarar det här, det har vi ju gjort tidigare. Men det ska inte vara jag som hela tiden ska bygga upp vårat förhållande, eller rättare sagt hålla det vid liv. Du måste också angagera dig lite.
Vi satt nu på gaten och väntade på att flyget skulle komma.
- Du Justin?
- Ja vad är det? Sa han och tog min hand.
Jag kollade ner på våra händer och drog sakta ur min hand ur hans. Vi båda vart väldigt osäkra och jag hade glömt bort vad jag skulle säga.
- Nej, det ehm, det var inget.
- Aha okej. Sa Justin drygt.
Han tog nu fram sin iphone och började redan smsa. Jag tänkte inte säga någonting om Natalie förens jag visste helt säkert att jag kunde veta att det var hon som var stalkern. Och om jag anklagade henne nu, så är jag i den situationen när Justin tar hennes parti och inte mitt, det är så läget är mellan oss just nu.
På flygresan hem sa vi inte mycket till varandra. Det gick rätt så fort och när vi kom fram till Atlanta's flygplats pratade vi för första gången under hela resan.
- Så, jag antar att det är bra mellan oss nu? Frågade Justin och log lite.
Jag ville tro att det var bra, jag ville verkligen det. Men han tar mig alltid förgivet och det är slut på det nu. Jag log inte tillbaka utan kollade fortfarande ner med blicken i marken. Jag visste inte vad jag skulle göra just nu, det sista jag ville var att göra slut. Och en paus vet vi hur det slutar ändå. Jag kände hur jag höll på börja gråta men höll det inom mig. Det vart alldeles tyst och jag hörde nu hur Justin kom fram till mig. Han tog sitt finger under min haka och lyfte mitt ansikte sakta upp.
- Varför gråter du för älskling? Sa han och torkade en tår.
- Jag blir bara så ledsen när du håller på som du gör Justin, du tar mig i andra hand. Det känns inte som om att det är VI längre. Men vi klarar det här, det har vi ju gjort tidigare. Men det ska inte vara jag som hela tiden ska bygga upp vårat förhållande, eller rättare sagt hålla det vid liv. Du måste också angagera dig lite.
- Förlåt jag ska bättra mig, det ska jag verkligen! Jag lovar dig det. Sa han med tårarna i ögonen.
Jag la armarna runt honom och kollade in i hans ögon. Samtidigt som tårarna föll gav han fortfarande ifrån sig ett lyckligt leénde. Jag gav honom en kyss och tog sedan hans hand och vi gick tillsammans till bilen. När vi kom utanför mig packade vi ur all min packning och lämnade det hemma hos mig och vi åkte sen till Justin. Där gjorde vi samma sak, vi började packa ut all hans packning och bar upp det till hans rum. Medans Justin är på toa hör jag hur småstenar dunstar till mot Justins fönsterruta och jag springer fort upp för att kolla vem det är.
När jag kollar ut ser jag Natalie stå där med en blombukett i handen, hon trodde inte att jag skulle se henne men det gjorde jag allt. När hon såg att jag såg henne ställde hon ner blombuketten utanför hans dörr och sprang fort därifrån. Nu skulle jag allt sätta dit henne, jävla stalker..
----------------------------------------------------------
KOMMENTERA!
One less lonely girl - chapter 65
Jag stod inte ut av hans dryghet så jag tog mitt täcke och min kudde och la mig i soffan vid TV:n. Så dryg och otrevlig som Justin är, så kan han inte ens öppna sin mun och be mig komma tillbaka till sängen. Innan jag la mig ner vände jag mig om för att se om han ens märkt att jag gått upp ur sängen. Men där låg han med sin iphone i handen och ett stort leénde på läpparna att han inte ens märkte att jag lämnat sängen. Var det Selena han messade med nu igen?
Jag vaknade vid åtta tiden nästa morgon av att jag låg så otroligt oskönt i soffan. Jag satte mig upp och kollade på Justin som låg och sov. Varför gör han som han gör? Varför ljuger han för mig och håller på och är dryg? Vad har jag gjort? Jag gick ut på balkongen och kollade på den vackra utsikten, solen värmde mitt ansikte. Jag gick in igen och satte mig brevid Justin i sängen. Jag kollade på hans fridfulla ansikte och ville bara lägga mig brevid honom och hålla om honom. Men det skulle bara bli fel. Plötsligt vibreade det till på Justins nattduksbord. Han hade fått ett sms på sin iphone och jag kunde inte motstå att läsa det.
*Haha vi kanske kan ses när du kommer hem igen? Du kommer inte ångra det ;) Puss *
Så stod det. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick till skickade sms, personen han smsade med hade inget namn uttan hete bara 'sweet'. på et sms stod det:
*Haha, men säg vad du heter? Snälla :* *
Hon svarade:
*Haha gubben, vi har träffats förut (a) puss*
Jag skrev upp hennes nummer och ringde från min mobil på dolt nummer. Signalerna gick fram och plötsligt svarade hon:
*-Hej det är Nathalie*
Jag la snabbt på luren och satt helt stilla. Fyfan! Det kändes som att mitt hjärta brast. Jag tog upp min väska och började packa ner mina kläder i väskan. Jag satte på mig en blommig kjol och ett vitt linne. När jag stod inne i badrummet och packade ner mina saker i min neceser ropde plötsligt Justin på mig:
-Melody!
-Ja? Sa jag och gick ut till honom.
-Vad fan håller du på med? Sa han och kollade förvånat på mig.
-Jag packar ser du väl?
-Ja det ser jag, men varför?
-För jag är trött på att bli behandlad som skit av dig. Dom här senaste dagarna har det kännts som att du inte vill ha mig längre. Och nu när jag vet vad och vem du skriver med så orkar jag inte längre. Det är slut mellan oss.
-Men va?! Justin ställde sig upp och gick fram till mig.
-Ja..
-Vadå slut mellan oss? Skojar du med mig?
-Skojar du med mig? Så som du behandlade mig igår..alltså jag har inga ord! Jag känner inte dig längre.
Han kollade på mig och jag såg hur tårar rann ner från hans kind.
-Melody..Förlåt. Jag har inte tänk på hur jag har behandlat dig. Jag har varit självisk och respektlös. Förlåt.. Jag vet att jag gör så mycket fel, men du är den enda som känner mig, som älskar mig för mitt riktiga jag och jag älskar dig så jävla mycket. Så mycket att jag glömmer bort att jag kan mista dig. För det känns som att det kommer vara du och jag livet ut. Jag är ledsen, snälla Melody.. Jag mig inte utan dig.
Jag kollade på honom och såg hur ledsen han va.
-Varför smsar du med henne då? Frågade jag.
-För..Jag vet inte, hon är lite som du, vet vad hon ska säga för att göra mig glad. Men ingen får mig att känna som du. Du är min bästavän och min eller var min flickvän och jag vill verkligen inte att det ska ta slut! Då är mitt liv över Melody.
Jag kollade på honom och gick sedan fram till honom och kramade honom hårt. Jag hörde hur han snyftade och jag kände hur jag också blev tårögd.
-Jag klarar det inte heller utan dig. Jag älskar dig Justin. Men det är inte första gången du gör såhär, och jag har gett dig all världens chanser och snart är dem slut. Bara så du vet! Sa jag.
Jag vaknade vid åtta tiden nästa morgon av att jag låg så otroligt oskönt i soffan. Jag satte mig upp och kollade på Justin som låg och sov. Varför gör han som han gör? Varför ljuger han för mig och håller på och är dryg? Vad har jag gjort? Jag gick ut på balkongen och kollade på den vackra utsikten, solen värmde mitt ansikte. Jag gick in igen och satte mig brevid Justin i sängen. Jag kollade på hans fridfulla ansikte och ville bara lägga mig brevid honom och hålla om honom. Men det skulle bara bli fel. Plötsligt vibreade det till på Justins nattduksbord. Han hade fått ett sms på sin iphone och jag kunde inte motstå att läsa det.
*Haha vi kanske kan ses när du kommer hem igen? Du kommer inte ångra det ;) Puss *
Så stod det. Jag visste inte vad jag skulle göra så jag gick till skickade sms, personen han smsade med hade inget namn uttan hete bara 'sweet'. på et sms stod det:
*Haha, men säg vad du heter? Snälla :* *
Hon svarade:
*Haha gubben, vi har träffats förut (a) puss*
Jag skrev upp hennes nummer och ringde från min mobil på dolt nummer. Signalerna gick fram och plötsligt svarade hon:
*-Hej det är Nathalie*
Jag la snabbt på luren och satt helt stilla. Fyfan! Det kändes som att mitt hjärta brast. Jag tog upp min väska och började packa ner mina kläder i väskan. Jag satte på mig en blommig kjol och ett vitt linne. När jag stod inne i badrummet och packade ner mina saker i min neceser ropde plötsligt Justin på mig:
-Melody!
-Ja? Sa jag och gick ut till honom.
-Vad fan håller du på med? Sa han och kollade förvånat på mig.
-Jag packar ser du väl?
-Ja det ser jag, men varför?
-För jag är trött på att bli behandlad som skit av dig. Dom här senaste dagarna har det kännts som att du inte vill ha mig längre. Och nu när jag vet vad och vem du skriver med så orkar jag inte längre. Det är slut mellan oss.
-Men va?! Justin ställde sig upp och gick fram till mig.
-Ja..
-Vadå slut mellan oss? Skojar du med mig?
-Skojar du med mig? Så som du behandlade mig igår..alltså jag har inga ord! Jag känner inte dig längre.
Han kollade på mig och jag såg hur tårar rann ner från hans kind.
-Melody..Förlåt. Jag har inte tänk på hur jag har behandlat dig. Jag har varit självisk och respektlös. Förlåt.. Jag vet att jag gör så mycket fel, men du är den enda som känner mig, som älskar mig för mitt riktiga jag och jag älskar dig så jävla mycket. Så mycket att jag glömmer bort att jag kan mista dig. För det känns som att det kommer vara du och jag livet ut. Jag är ledsen, snälla Melody.. Jag mig inte utan dig.
Jag kollade på honom och såg hur ledsen han va.
-Varför smsar du med henne då? Frågade jag.
-För..Jag vet inte, hon är lite som du, vet vad hon ska säga för att göra mig glad. Men ingen får mig att känna som du. Du är min bästavän och min eller var min flickvän och jag vill verkligen inte att det ska ta slut! Då är mitt liv över Melody.
Jag kollade på honom och gick sedan fram till honom och kramade honom hårt. Jag hörde hur han snyftade och jag kände hur jag också blev tårögd.
-Jag klarar det inte heller utan dig. Jag älskar dig Justin. Men det är inte första gången du gör såhär, och jag har gett dig all världens chanser och snart är dem slut. Bara så du vet! Sa jag.
Han tog sina händer på mina kinder och kysste mig.
Det var inte bra än, han måste kämpa för det här.
------------------------------------------------------------------------
Ska hon förlåta!?
KOMMENTERA!
Det var inte bra än, han måste kämpa för det här.
------------------------------------------------------------------------
Ska hon förlåta!?
KOMMENTERA!
One less lonely girl - chapter 64
Vi åkte till en flottig resturang som låg vid vattnet.
-Gud va fint det är här, men maten är svindyr! Sa jag och kollade på Justin.
-Haha, sen när har pengar varit ett problem älskling? Sa Justin.
När vi åt hördes plötsligt ett skrik från gatan.
-HJÄLP MIG! Hörde vi en kvinno röst skrika.
Justin tog min hand och vi gick tillsammans in till resturangen igen. Det var så fint nu när solnedgången var här och vi satt nästan precis vid vattnet.
- Varför händer det alltid saker nu senaste tiden? Först punk'd, sen stalkern, och nu bankrån och folk blir skjutna? allt på bara en vecka typ. Helt sjukt! Sa jag och tog en tugga.
- Håller helt klart med dig måste jag säga! Vad ska vi hitta på sen då?
- Jag vet inte, en promenad hem kanske?
- Låter super!
Vi åt upp och gick sedan hemmåt. På vägen hem tog vi en omväg och gick igenom en jätte fin park.
- Du, justin?
- Vad är det älskling?
- Förlåt att jag tar upp det här hela tiden, men den där stalkern, hon stod utanför ditt hus när vi skulle åka hemifrån.
- Snälla Melody, sluta bara prata om henne? Först säger du att hon står vid fönstret, när hon inte gör det. Nu säger du att hon stod utanför mitt hus. Ja, jag vet hon ringer jätte ofta men hon går inte så långt att hon följer efter mig. Jag lovar att hon inte ens vet var jag bor.
- Varför kan du inte bara tro på mig? Jag ljuger inte om sånt här Justin..
Vi båda stannade upp och släppte varandras händer.
-Gud va fint det är här, men maten är svindyr! Sa jag och kollade på Justin.
-Haha, sen när har pengar varit ett problem älskling? Sa Justin.
När vi åt hördes plötsligt ett skrik från gatan.
-HJÄLP MIG! Hörde vi en kvinno röst skrika.
Vi båda reser oss hastigt och lämnade våran mat för att springa ut och kolla vad som hände. När vi kommer ut ser vi kvinnan som skrek sitta där med en man i hennes famn. Jag såg på en gång att han blödde, och varför vet jag inte men det såg ut att han hade blivit skjuten. Det kom nu massvis av poliser och en ambulans bil.
- Vad har hänt? Frågade jag en polisman.
- Vad har hänt? Frågade jag en polisman.
- Det var ett rån och en man blev skjuten. Som tur har vi fått tag på rånarna.
- Oj! Här i närheten antar jag?
- Ja, det var den där banken. Sa polisen och pekade på ett stort hus.
- Men gud! Händer det ofta här? Bankrån och så? Frågade Justin.
- Oj! Här i närheten antar jag?
- Ja, det var den där banken. Sa polisen och pekade på ett stort hus.
- Men gud! Händer det ofta här? Bankrån och så? Frågade Justin.
- Nja, inte just här, tror det är första gången något händer just i det här området.
- Okej, För vi satt och åt och hörde någon skrika och sen kommer alla poliser så vi antog att något var fel. Men nu vet vi! Sa jag.
- Då ska jag inte störa längre, antar att maten väntar. Hejdå. Sa polisen och gick iväg till resten av poliserna.
- Okej, För vi satt och åt och hörde någon skrika och sen kommer alla poliser så vi antog att något var fel. Men nu vet vi! Sa jag.
- Då ska jag inte störa längre, antar att maten väntar. Hejdå. Sa polisen och gick iväg till resten av poliserna.
Justin tog min hand och vi gick tillsammans in till resturangen igen. Det var så fint nu när solnedgången var här och vi satt nästan precis vid vattnet.
- Varför händer det alltid saker nu senaste tiden? Först punk'd, sen stalkern, och nu bankrån och folk blir skjutna? allt på bara en vecka typ. Helt sjukt! Sa jag och tog en tugga.
- Håller helt klart med dig måste jag säga! Vad ska vi hitta på sen då?
- Jag vet inte, en promenad hem kanske?
- Låter super!
Vi åt upp och gick sedan hemmåt. På vägen hem tog vi en omväg och gick igenom en jätte fin park.
- Du, justin?
- Vad är det älskling?
- Förlåt att jag tar upp det här hela tiden, men den där stalkern, hon stod utanför ditt hus när vi skulle åka hemifrån.
- Snälla Melody, sluta bara prata om henne? Först säger du att hon står vid fönstret, när hon inte gör det. Nu säger du att hon stod utanför mitt hus. Ja, jag vet hon ringer jätte ofta men hon går inte så långt att hon följer efter mig. Jag lovar att hon inte ens vet var jag bor.
- Varför kan du inte bara tro på mig? Jag ljuger inte om sånt här Justin..
Vi båda stannade upp och släppte varandras händer.
- Sluta bara prata om henne, snälla?
- Förlåt, men hon skrämmer mig verkligen Justin.
Justin ignorerade det sista jag sa och tog nu min hand och vi fortsatte gå vägen hemmåt. Jag var fortfarande irriterad över att Justin inte trodde på mig, för varför skulle jag ljuga? När vi kom fram till hotellet stod det som vanligt några paparazzis utanför och ett antal fans. Jag fick tvinga fram ett leénde trots att jag var irriterad och hälsade glatt på alla fans och tog några bilder.
- Förlåt, men hon skrämmer mig verkligen Justin.
Justin ignorerade det sista jag sa och tog nu min hand och vi fortsatte gå vägen hemmåt. Jag var fortfarande irriterad över att Justin inte trodde på mig, för varför skulle jag ljuga? När vi kom fram till hotellet stod det som vanligt några paparazzis utanför och ett antal fans. Jag fick tvinga fram ett leénde trots att jag var irriterad och hälsade glatt på alla fans och tog några bilder.
När vi kom upp till hotellrummet gick jag direkt in på toan och Justin slängde sig ner i sängen. Jag kollade mig i spegeln och det kändes som om att jag såg någon helt annan. Jag kände nästan inte igen mig själv. Jag slutade tänka på att jag blivit förändrad och började istället tvätta av mig mitt smink och borstade sedan tänderna.
När jag kom ut låg Justin med ett stort leénde på läpparna och smsade. När han såg att jag såg honom la han försiktigt undan sin iphone och leéndet försvann. Jag struntade i att fråga vem han smsade med för det var ganska uppenbart. Jag drog på mig mitt natt linné och kröp sedan ner under täcket utan att ens säga ett ord till Justin.
Jag hörde hur han bytte om och när han la sig ner sa han inte heller någonting. Utan istället satt han och smsade för iphone ljuset lös upp hela rummet. Ja, jag vart irriterad, han kunde inte ens säga godnatt? Jag låg och funderade och insåg att hela grejen att vara irriterad var rätt så onödig så jag vänder mig om för att ge honom ett leénde innan jag somnar.
Jag låg och kollade på honom och jag vet att han såg mig i ögonvrån, men det var som om att han var för upptagen att ens lägga tanken att kolla ner på mig. Jag reste mig sakta upp och lutade mig framåt. Han kollar på mig och när jag ska kyssa honom vänder han ansiktet ner i mobilen och mina läppar möter istället hans kind.
- Godnatt älskling! Sa jag osäkert och la mig ner.
- Godnatt. Sa Justin och fortsatte att smsa.
Jag stod inte ut av hans dryghet så jag tog mitt täcke och min kudde och la mig i soffan vid TV:n. Så dryg och otrevlig som Justin är, så kan han inte ens öppna sin mun och be mig komma tillbaka till sängen. Innan jag la mig ner vände jag mig om för att se om han ens märkt att jag gått upp ur sängen. Men där låg han med sin iphone i handen och ett stort leénde på läpparna att han inte ens märkte att jag lämnat sängen. Var det Selena han messade med nu igen?
När jag kom ut låg Justin med ett stort leénde på läpparna och smsade. När han såg att jag såg honom la han försiktigt undan sin iphone och leéndet försvann. Jag struntade i att fråga vem han smsade med för det var ganska uppenbart. Jag drog på mig mitt natt linné och kröp sedan ner under täcket utan att ens säga ett ord till Justin.
Jag hörde hur han bytte om och när han la sig ner sa han inte heller någonting. Utan istället satt han och smsade för iphone ljuset lös upp hela rummet. Ja, jag vart irriterad, han kunde inte ens säga godnatt? Jag låg och funderade och insåg att hela grejen att vara irriterad var rätt så onödig så jag vänder mig om för att ge honom ett leénde innan jag somnar.
Jag låg och kollade på honom och jag vet att han såg mig i ögonvrån, men det var som om att han var för upptagen att ens lägga tanken att kolla ner på mig. Jag reste mig sakta upp och lutade mig framåt. Han kollar på mig och när jag ska kyssa honom vänder han ansiktet ner i mobilen och mina läppar möter istället hans kind.
- Godnatt älskling! Sa jag osäkert och la mig ner.
- Godnatt. Sa Justin och fortsatte att smsa.
Jag stod inte ut av hans dryghet så jag tog mitt täcke och min kudde och la mig i soffan vid TV:n. Så dryg och otrevlig som Justin är, så kan han inte ens öppna sin mun och be mig komma tillbaka till sängen. Innan jag la mig ner vände jag mig om för att se om han ens märkt att jag gått upp ur sängen. Men där låg han med sin iphone i handen och ett stort leénde på läpparna att han inte ens märkte att jag lämnat sängen. Var det Selena han messade med nu igen?
----------------------------------------------------------------
FÖRLÅT för dåligt och segt kapitel :) puss på er!
KOMMENTERAAAAAAAAAAA
One less lonely girl - chapter 63
När jag kom över till hans hus hade han packat in allting i sin bil och väntade bara på mig. När allt var klart satte vi oss i bilen och körde till flygplatsen. Precis när vi kört ut från hans uppfart såg jag en tjej stå på andra sidan gatan och följde våran bil med blicken. För att inte förstöra resan sa jag ingenting till Justin men jag visste att jag skulle behöva ta hand om henne när vi kom hem, för det här kan inte fortsätta.
Vi checkade in vid flygplatsen och satte oss sedan på ett café precis vid våran gate. Justin beställde två latte och två smörgåsar. Vi hade precis börjat äta när massa paparazzis kom emot oss med deras kameror i högsta hugg.
-Kom vi kan nog gå in i planet redan nu. Så äter vi klart där inne innan platen lyfter. Sa Justin och tog latten och smörgåsen och började gå mot planet.
Vi fick gå planet innan alla andra och satte oss i förstaklassen tillsammans med Kenny.
-Justin, var flyger inte du privat? Alltså med eget flyg? Frågade jag och tog en klunk av latten.
-För det är onödigt, man slösar pengar och det är inte speciellt miljövänligt. Sa han.
-Haha, va gulligt. Sa jag och gav honom en puss på kinden.
Snart kom dom andra passagerarna på så Justin satte på sig sin luva på sin lila hoodie och lutade sig mot mig. Efter ungefär 20 minuter lyfte planet och jag kröp ihop i Justins famn och somande efter bara några minuter. Justin väckte mig några timmar senare.
-Vi är framme nu älskling.
Jag sträckte på mig och gäspade, klockan var nu ungefär nio på morgonen. Vi gick av planet och hämtade vårt bagage. Det kom fram massa fans som ville ta kort med Justin, när det tagit 10 minuter och fansen fortfarande var på honom fick två säkerhets vakter och Kenny hålla dom borta medans vi hoppade in i limon som körde oss till hotellet.
När vi kom fram tappade jag hakan, hotellet var enormt!
-Det är skit stort! Sa jag och gapade.
-Haha, du är bara så liten. Sa han och la armen runt min midja.
-Säg att vi har bra utsikt?
-Av 20 våningar bor vi på 18 våningen. Sa han och log.
Jag höll på att tappa andan. Justin tog mig i handen och vi gick tillsammans till receptionen och checkade in. När vi kom upp på vårat rum tappade jag andan. Det var så otroligt fint. Vi packade upp våra saker och bytte om sedan om till badkläder och gick ner på stranden för att äta lunch. Det var väldigt mycket folk på stranden men eftersom att det var så pass varmt var det inte så konstigt.
Vi åt lunch på en resturang precis vid stranden, när vi ätit klart la vi oss på varsin solstol på stranden och pratade om livet. Det är så lätt att prata med Justin, han var inte bara min pojkvän utan också min bästavän.
-Vad ska vi göra ikväll då? Frågade jag honom.
-Tänkte att vi skulle äta på någon fin resturang och sen kanske bara ta det lugnt på hotell rummet eftersom vi båda är ganska trötta efter resan.
-Det låter jätte bra. Sa jag och pussade honom.
När vi varit nere på stranden och solat,badat, gått promenad och bara tagit det lugnt i fyra timmar gick vi upp på hotell rummet för att vila lite.
-Jag får duscha först! Sa jag.
-Haha okejdå. Sa Justin och log mot mig.
Så jag hoppade in i duschen och tvättade håret, rakade benen och sånt. När jag gick ut till Justin såg jag att han smsade. När han hörde att jag kom ut gömde han mobilen bakom ryggen.
-Vad gör du? Frågade jag.
-Ingenting. Sa han och log falskt mot mig.
-Justin, jag orkar inte att du ska ljuga. Vi måste vara ärliga annars kommer det här aldrig funka.
-Okej, jag fick ett sms av Selena. Men jag svarade inte på det, jag fick det precis. Hon frågade om vi skulle ses. Men som jag sa jag svarade inte. Du måste tro mig.
Han ställde sig upp och gick emot mig.
-Tro mig. Sa han.
Jag kollade på honom ett tag, sen sa jag:
-Jag tror dig då.
-Tack älskling, nu tar jag en dusch. Han kysste mig mjukt och gick sedan.
Jag torkade mitt hår och lockade det, sen sminkade jag mig och satte på mig en blå klänning med ett svart magbälte och mörkblåa skor. Justin satte på sig röd/svarta skjorta med mörk blåa jeans.
-Men vilken snygging! Sa Justin när jag var klar.
-Haha detsamma! Sa jag och log.
Vi åkte till en fin resturang som låg vid vattnet.
-Gud va fint det är här, men maten är svindyr! Sa jag och kollade på Justin.
-Haha, sen när har pengar varit ett problem älskling? Sa Justin.
När vi åt hördes plötsligt ett skrik från gatan.
-HJÄLP MIG! Hörde vi en kvinno röst skrika.
--------------------------------------------------------------------------
:O
KOMMENTERA!
Vi checkade in vid flygplatsen och satte oss sedan på ett café precis vid våran gate. Justin beställde två latte och två smörgåsar. Vi hade precis börjat äta när massa paparazzis kom emot oss med deras kameror i högsta hugg.
-Kom vi kan nog gå in i planet redan nu. Så äter vi klart där inne innan platen lyfter. Sa Justin och tog latten och smörgåsen och började gå mot planet.
Vi fick gå planet innan alla andra och satte oss i förstaklassen tillsammans med Kenny.
-Justin, var flyger inte du privat? Alltså med eget flyg? Frågade jag och tog en klunk av latten.
-För det är onödigt, man slösar pengar och det är inte speciellt miljövänligt. Sa han.
-Haha, va gulligt. Sa jag och gav honom en puss på kinden.
Snart kom dom andra passagerarna på så Justin satte på sig sin luva på sin lila hoodie och lutade sig mot mig. Efter ungefär 20 minuter lyfte planet och jag kröp ihop i Justins famn och somande efter bara några minuter. Justin väckte mig några timmar senare.
-Vi är framme nu älskling.
Jag sträckte på mig och gäspade, klockan var nu ungefär nio på morgonen. Vi gick av planet och hämtade vårt bagage. Det kom fram massa fans som ville ta kort med Justin, när det tagit 10 minuter och fansen fortfarande var på honom fick två säkerhets vakter och Kenny hålla dom borta medans vi hoppade in i limon som körde oss till hotellet.
När vi kom fram tappade jag hakan, hotellet var enormt!
-Det är skit stort! Sa jag och gapade.
-Haha, du är bara så liten. Sa han och la armen runt min midja.
-Säg att vi har bra utsikt?
-Av 20 våningar bor vi på 18 våningen. Sa han och log.
Jag höll på att tappa andan. Justin tog mig i handen och vi gick tillsammans till receptionen och checkade in. När vi kom upp på vårat rum tappade jag andan. Det var så otroligt fint. Vi packade upp våra saker och bytte om sedan om till badkläder och gick ner på stranden för att äta lunch. Det var väldigt mycket folk på stranden men eftersom att det var så pass varmt var det inte så konstigt.
Vi åt lunch på en resturang precis vid stranden, när vi ätit klart la vi oss på varsin solstol på stranden och pratade om livet. Det är så lätt att prata med Justin, han var inte bara min pojkvän utan också min bästavän.
-Vad ska vi göra ikväll då? Frågade jag honom.
-Tänkte att vi skulle äta på någon fin resturang och sen kanske bara ta det lugnt på hotell rummet eftersom vi båda är ganska trötta efter resan.
-Det låter jätte bra. Sa jag och pussade honom.
När vi varit nere på stranden och solat,badat, gått promenad och bara tagit det lugnt i fyra timmar gick vi upp på hotell rummet för att vila lite.
-Jag får duscha först! Sa jag.
-Haha okejdå. Sa Justin och log mot mig.
Så jag hoppade in i duschen och tvättade håret, rakade benen och sånt. När jag gick ut till Justin såg jag att han smsade. När han hörde att jag kom ut gömde han mobilen bakom ryggen.
-Vad gör du? Frågade jag.
-Ingenting. Sa han och log falskt mot mig.
-Justin, jag orkar inte att du ska ljuga. Vi måste vara ärliga annars kommer det här aldrig funka.
-Okej, jag fick ett sms av Selena. Men jag svarade inte på det, jag fick det precis. Hon frågade om vi skulle ses. Men som jag sa jag svarade inte. Du måste tro mig.
Han ställde sig upp och gick emot mig.
-Tro mig. Sa han.
Jag kollade på honom ett tag, sen sa jag:
-Jag tror dig då.
-Tack älskling, nu tar jag en dusch. Han kysste mig mjukt och gick sedan.
Jag torkade mitt hår och lockade det, sen sminkade jag mig och satte på mig en blå klänning med ett svart magbälte och mörkblåa skor. Justin satte på sig röd/svarta skjorta med mörk blåa jeans.
-Men vilken snygging! Sa Justin när jag var klar.
-Haha detsamma! Sa jag och log.
Vi åkte till en fin resturang som låg vid vattnet.
-Gud va fint det är här, men maten är svindyr! Sa jag och kollade på Justin.
-Haha, sen när har pengar varit ett problem älskling? Sa Justin.
När vi åt hördes plötsligt ett skrik från gatan.
-HJÄLP MIG! Hörde vi en kvinno röst skrika.
--------------------------------------------------------------------------
:O
KOMMENTERA!
