Idag var det första dagen i skolan på riktigt länge. Jag orkade inte gå upp ur sängen. Fick nästan ingen sömn i natt, eller rättare sagt kunde inte sova. Jag låg bara uppe och kunde inte sluta kolla på John i min mobil. Jag kunde inte förstå det, att han var borta, föralltid? Jag slängde iväg mobilen och den hamnade under fåtöljen. Jag struntade i att hämta den, för jag hade inga krafter till det.

Jag somnade till och vaknade några timmar senare av att Justin knackade på dörren. 

- Jag väckte dig inte, för jag antar att du inte vill gå till skolan idag?
- Ne, har ingen lust idag. Sa jag och la mig på sidan med täcket över mig.

Justin lutade sig ner över mig med sin famn om mig.

- Är du inte hungrig? Du har nästan inte ätit någonting på en och en halv dag. Du måste få i dig något!
- Jag fick i mig ett halvt äpple igår, det räcker. Jag har ingen aptit för tillfället. Sa jag och nekade till mackorna han gav mig.
- Om jag väl senare måste tvinga i dig någonting så gör jag det. Jag står inte ut av att se dig såhär.
- MEN JAG HAR ANLEDNING! JAG ORKAR INTE! Skrek jag och drog täcket över huvudet.

Jag förstod inte varför jag skrek till honom men jag var bara så arg och ledsen att min ilska togs ut på honom. Jag säger ingenting utan håller skriket och gråten inom mig. Jag känner hur Justin klappar mig lätt på ryggen och sedan reser sig upp ifrån sängen och lämnar rummet. När jag hört att han stängt dörren efter sig reser jag mig sakta upp ur sängen för att gå in på toan. Jag satt på duschen och lät vattnet rinna medans jag klädde av mig. Jag kollade på mig själv i spegeln och märkte hur mager och dyster jag blivit av mig.

Jag klev in i duschen och skulle raka benen. Men det kändes som om att rakhyveln var min fiende. Den ville mig något ont. Jag kollade länge på den och försökte få ur tankarna som snurrade i huvudet just nu. Jag fick bara upp bilden i huvudet av pappas skurna handleder och allt blod. 

Jag tog rakhyveln i handen och funderade ett tag. Det hjälper inte att göra sig illa, möjligtvis för stunden men.. vågade jag? Vad skulle Justin säga? Vad skulle pappa säga? Jag ville inte göra det, jag ville verkligen inte. Sen kom jag att tänka på mamma och John. Jag ville trots allt träffa dem, men jag trodde inte på andar och sånt, men ändå slog tanken mig att om jag gjorde det här skulle jag få träffa dem.

Jag tänkte sedan att jag bara kunde prova, det kunde väl ändå inte göra så ont? Jag tog rakhyveln och höll den lätt över handleden och tog sedan ett stort andetag. Jag började dra den sakta och tryckte lite hårdare och kände hur det sved till. Blodet kom fortare än väntat och jag vet hur jag är när det gäller blod. 

Jag satte mig ner på badrumsgolvet sittandes naken under duschen som fortfarande rann. Jag kollade på handleden och såg att såret inte bara var en enkel repa, utan ett ganska så djupt sår. Jag kände hur det snurrade till och när jag försöker resa mig upp försvann all kraft i benen, sedan svartnade allt.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Jag reste mig upp ur soffan och svarade. Det var Melody's pappa som försökt nå Melody i två timmar snart. Men jag var ju uppe hos henne för bara en timme sedan? Har hon somnat om?

Jag stängde av TV:n och gick sedan upp för att berätta att hennes pappa ringt. Alltid innan jag går in knackar jag lätt på dörren för att höra om jag fick komma in. Men den här gången svarade hon inte, och jag märkte att dörren stod på glänt så jag gick in ändå.

När jag kom in låg hon inte i sängen, var kunde hon vara? Jag la mig ner med ansiktet mot golvet för att kolla om hon var under sängen, varför vet jag inte. Då såg jag hennes mobil under fåtöljen. På displayen stod det 14 missade samtal, och alla var ifrån Lucas, hennes pappa.

Jag såg nu att toalett dörren stod på glänt och reste mig då upp för att kolla om hon möjligtvis var där inne. När jag öppnar dörren ser jag henne där. Det kändes som om att tiden stannade. Allt blod, duschslangen som låg brevid henne rinnandes, hennes bleka hud. 

- VAD FAN HAR DU GJORT!? Skrek jag samtidigt som jag satte mig ner på huk framför henne.

Jag la fingrarna på hennes hals för att känna om pulsen fortfarande var igång, vilket den var. Jag drog ner en handduk och la över henne. Jag fick panik och visste inte vad jag skulle ta mig till när jag såg såret på handleden.

Tankarna började snurra i huvudet om att det här kanske var sista gången jag såg henne. Jag försökte få ur dem hemska tankarna ur huvudet och bar henne fort till sängen där jag värmde upp hennes iskalla kropp. Jag lindade in hennes handleder med ett tunt bandage jag hittade. 

Jag satt och kollade på henne och såg att färgen i ansiktet var påväg tillbaka. Jag torkade bort dem sista tårarna och höll sedan hårt i hennes hand. Varför gjorde hon såhär för? Pågrund av Lucas, John? 

Jag insåg nu att jag inte alltid funnits där för henne som jag borde ha gjort. Nu skulle jag finnas här, hela tiden dag och natt. Jag skulle aldrig lämna hennes sida om hon så inte ber mig att göra det. Jag ska vara den bästa pojkvännen i världen, iallafall ge det ett försök, ett försök att få det här att funka. Jag har insett att det är alltid hon som hållt ihop oss, trots allt jag gjort mot henne. Jag fick en klump i magen av att tänka på allt hemskt vi gått igenom men fick snart ett leénde på läpparna av alla våra glada och roliga stunder. 

Efter att ha legat brevid henne i några timmar och bara lyssnat på hennes andetag hörde jag hur hon harklade till och reste sig sakta upp. Jag reste mig hastigt upp och la armarna hårt om henne.

- Förlåt Jus... Sa hon men jag satte fingret på hennes läpp.
- Säg ingenting, du behöver inte förklara dig. Men gör aldrig om det här, fattar du? Jag trodde jag skulle förlora dig, vad fan tänkte du med? Nu är det inte tid för att skrika på dig, men förstår du vad du gjort?
- Jag, jag vet inte vad jag ska säga! Sa hon och kramade om mig hårt tillbaka.
- Gör bara aldrig om det, lova?
- Ja, jag lovar! Aldrig mer, aldrig mer.