Doktorn kollade på mig och såg att jag var väldigt ledsen.
- Har hon berättat för dig vad hon lider av? För det här är inte nytt. Frågade doktorn.
- Berättat vad? Vad lider hon av? Frågade jag med gråten i halsen.
- Hon lider av en cancer tumör som heter Malign. Hon har haft den i snart 2 år. Har hon inte berättat det?

När han berättade att Sanna led av Cancer kändes det som hela min kroppstyngd sjönk ihop i stolen. Jag bara satt där och kollade ner i golvet. Inga tårar.. ingenting. Det kändes inte ens som om att jag kände medlidande. Har hon haft cancer hela tiden? Hur kunde hon inte berät.... Var det det hon förut skulle berätta innan vi åkte hit till New york? Hur kunde jag glömma.

- Jag måste träffa henne nu! Sa jag och reste mig upp.
- Det går inte, hon ska genomföra operationen nu innan det är försent. Förlora henne är det sista vi tänker göra. Du får stanna kvar här och vänta och jag kommer tillbaka när vi är klara och berättar resultatet. Sa doktorn och gick därifrån.

Jag hade lust att bara slå till honom, han visade inget medlidande alls. När jag suttit och väntat i hela 4 timmar och såg att klockan redan var 2, fan vi har missat flyget och hotellrummet är inte betalat för längre än klockan 24.00. Jag ringer hotellet och betalar en ytterligare natt och sen ringer jag mamma och berättar vad som hänt. Mamma och Susanne ska flyga ner till New York.

Efter 5 timmars lång väntan kommer äntligen doktorn ut.
- Hur är det med henne!? frågade jag hysteriskt.
- Hon kommer må bra, cancern är inte helt borta men tumören är borta och nu behöver hon gå på medicin ett tag för att bli av med den helt. Hon har ganska svårt att återhämta sig, kan ta upp till 2 veckor, men du kan få komma in till hennes rum nu.

Jag reste mig hastigt upp och gick mot hennes rum. När jag öppnade dörren kändes det exakt som med morfar och caitlin. Varför ska just jag bli utsatt för just den här situationen? alla mina nära och kära är påväg att lämna mig. Jag satte mig vid sängkanten och kände hur tårarna började stiga. Att se alla slangar som hon hade i munnen var hemskt. Jag förstod att slangarna bara hjälpte till med det såg så.. hemskt ut. Jag höll hennes hand och la mig mot hennes axel. Jag sa ingenting utan bara kollade på hennes vackra ansikte och försökte ignorera alla slangar. Man såg att hon verkligen inte mådde bra. Mamma och Susanne hade landat i New York och var påväg till sjukhuset, kändes skönt att få lite sällskap. När dom kom till rummet såg man att Susanne hade gråtit.

- Jag visste att det här skulle hända förr eller senare, hon ville inte genomföra en operation vilket är därför hon nu ligger här. Sa Susanne och grät.
- Jag hade ingen aning om det här, hon har aldrig sagt någonting. Varför ville hon inte operera sig? Sa jag ledsamt.
- Undrar jag också, jag har försökt att tvinga henne och sagt att cancern kommer ta över hennes liv. Hon sa att hon inte gillade att dom skulle .. skära upp hennes kropp. 

Allt vi nu kunde göra var att vänta, vänta på att hon skulle vakna.

-------------------------------------------------------------
KOMMENTERA! =)