- Jag, jag vet inte hur jag ska börja.

Jag berättade hela historien för Melody och nu satt hon där, alldeles mållös och bara kollade med en stel blick in i väggen.

- Säg något, förlåt! Jag är jätte ledsen å ja, jag vet inte vad jag ska säga.
- Lever han? 
- Ja, ja, det gör han. Svarade jag nervöst.

Jag såg hur rasande och ledsen hon vart när jag svarade att han fortfarande levde.

- Förlåt! sa jag och gick fram för att krama henne.

Hon puttade hårt bort mig och gick sedan till sängen. Hon gosade in sig i sin rosa tröja och lutade sig tillbaka mot väggen. Hon såg helt förstörd ut. Jag gick sakta och säkert till sängen och satte mig brevid henne men hon försvann fort som vinden och ställde sig upp framför mig och jag såg nu att helvetet var nära på att braka loss.

- OM DET ÄR NÅGON SOM BORDE HA FÖRSTÅTT VAD JAG GÅTT IGENOM JUSTIN SÅ ÄR DET DU!? Vad fan tänker du med? Ringer mig och låtsas vara John's bror och säga att han är död? Vad fan är det för något? Vem fan gör något sånt? Och VARFÖR!? Varför gjorde du det för? Jag har gråtit och varit nära på att tagit självmord enda sen den 27 maj, och allt detta för ingenting?

Jag berättade varför, varför John hade tvingat mig till att ringa Melody.

26 Maj - 2011

Jag hade sagt till Melody att jag skulle ut för att göra affärer, vilket var det jag egentligen inte skulle. Jag skulle möta upp John, John som skulle vara död imorgon. Han hade sett mig med Selena för några dagar sen, och det var inte meningen att det skulle bli som det blev. Ja, hon kysste mig och ja, han fick med det på bild. Varför han ens tog en bild vet jag inte varför, och varför skulle han berätta det för Melody? För att såra henne?

Jag kom fem minuter tidigare till platsen där John och jag skulle mötas. Jag ser en svart bil svänga in lite längre bort och ur klivandes kommer John. Han går med raska steg mot mig, och jag såg att han var arg.

- Om du inte vill att Melody ska få veta om dig och Selena måste du göra som jag säger? Förstår du det?

Okej, han var riktigt arg. Inte för att jag var rädd för honom men man hörde det på hans röst och jag visste att det här skulle sluta dåligt.

- Ja, jag förstår. Berätta exakt hur jag ska göra.

Han sträckte fram en mobil telefon till mig.

- Här, här min brorsas mobil. Du ska låtsas vara honom och berätta för Melody att jag nyligen dött av att ha klivit på en mina när jag var ute med armén.
- Men det är ju en lögn? Svarade jag skakigt.
- Exakt, det är därför du senare ska åka fast när hon får reda på att jag lever så att hon vill ha mig och ingenting med dig att göra. För du, hon förtjänar bättre än såhär och jag vet att jag kan ge henne det hon vill ha och trots att hon vill ha dig så kommer hon veta att efter hon fått reda på sanningen, är du ingenting.

Dem sista orden han sa 'är du ingenting' ekade nu i mitt huvud och jag visste inte var jag skulle ta vägen. Ville jag verkligen göra såhär mot henne? Nu efter allt med hennes pappa, så ska det här med att John är 'död' komma, det kommer ta kål på henne.

- John, finns det inget annat vis? Jag vill inte såra henne, och du vet själv att du också kommer göra det när jag berättar för henne varför, varför du gör såhär. Och varför gör du ens såhär?
- Varför jag gör det här? Är det inte ganska uppenbart?
- Nej, berätta för mig! Varför? Skrek jag nästan till honom.
- Enda sen första dagen i skolan, sen första gången jag såg henne. Gillade jag henne på en gång. Vi fick sån bra kontakt och jag visste att hon också gillade mig, det var ganska så uppenbart. Men det var alltid en sak i vägen, och det var du, du var alltid ivägen så fort jag ens försökte göra något. När jag försökte berätta för henne att jag gillade henne, mer än vän, så kommer du där och ska ringa henne och avbryta allting. Det är det som gör mig så frustrerad, att när jag alltid är med henne ska du KOMMA OCH FÖRSTÖRA ALLTING! 
- Jag ber då om ursäkt för att ha förstört mellan er, men du kommer aldrig att få Melody, ingen av oss kommer det ifall vi tänker lösa det här på det här viset. Hon kommer aldrig förlåta någon av oss.

John började nu skratta högt och skakade på huvudet.

- Justin, det är dig hon aldrig kommer förlåta. Först när hon fått reda på att du kysst Selena så..
- JAG KYSST SELENA!? John, du såg själv att det var hon som kysste mig.
- Men det vet inte hon? Eller hur? Och jag har bildbevis där man ser att du inte direkt puttar bort henne. Låt mig fortsätta nu. 

Jag suckade och orkade inte göra motstånd.

- Visst, fortsätt! Svarade jag drygt.
- Iallafall, när hon först fått reda på att du kysst Selena kommer hon bli riktigt arg och ledsen, sen när hon får reda på att du har hela tiden låtsas varit min bror och ringt till henne och sagt att jag är död, fast jag egentligen inte är det. Då kommer hon att hata dig så pass mycket att hon inte vill ha någonting med dig att göra.

Jag insåg att John's plan var tillräckligt bra planerad för att han skulle kunna få som han ville. Jag ville inte göra någonting av det här, utan egentligen bara berätta för Melody, öga mot öga att jag träffade Selena igår och att hon kysste mig. Men jag vet själv att jag aldrig skulle klara av att göra det, inte mot Melody. Men vi kanske kommer undan med den här lögnen, och John kan förbli död. 

Jag tänkte efter riktigt noga nu, och ville jag verkligen göra det här?

- Så, är du på? Annars kan jag MMS:a bilden direkt till henne. Sa han och visade mig mobilskärmen.
- NEJ NEJ NEJ! Gör det inte. Ja, jag är på.
- Bra, vi hörs imorgon, fast i smyg då, för imorgon kommer jag att vara död och du ska låtsas åka iväg för att göra någonting, okej?
- Mm okej.

Jag började redan ångra mig och jag visste nu att den här klumpen och känslan i magen aldrig skulle försvinna, vad fan har jag nyss startat.

17 Juni - 2011 - Nutid

Hon grät och grät och jag förstod nu att det här var slutet. Jag kommer aldrig bli förlåten och jag förtjänar inte ens ett förlåt. Hur fan kunde jag göra något sånt här?

- Hur kunde du.. Selena? Varför? Frågade hon mig svagt.
- Jag bad inte om en kyss, hon kysste mig och jag visste inte vad jag skulle göra! För jag visste att du aldrig skulle tro mig ifall John skulle skicka den där bilden till dig. Och jag ber dig inte att tro på mig nu, men jag ljuger inte!
- Men varför ljög du då om att du skulle ut på ''affärer'' när du egentligen skulle träffa henne?
- För jag visste att ifall jag sa att jag skulle träffa henne skulle du missuppfatta allting.
- Så du menar att jag nu inte har missuppfattat hela grejen, VA? Skrek hon och hennes tårar vart bara fler och fler.

Jag kände nu att jag inte klarade av att hålla känslorna inne och bröt totalt ihop. Hon satt fortfarande i sängen med händerna för ansiktet och grät högt. Jag lutade mig tillbaka mot väggen och gav upp helt. Mina tårar började rinna sakta nerför kinden och jag lät dem inte hindras, rättare sagt jag kunde inte hindra dem från att rinna.

- Du vet iallafall att jag är jätte ledsen för det jag gjort, men jag antar att du inte vill ha någonting med mig att göra efter det här. Men jag gör allt, jag kan ge upp allt för dig och jag tänker inte låta John få dig bara sådär, för jag vet att efter det här så är John den första du kommer gå till.

Hon svarade inte utan fortsatte att hålla händerna för ansiktet och grät bara nu mer och mer.

Jag tog min hoodie i handen och reste mig upp för att lämna huset, för att lämna henne. Jag vände mig om innan jag stängde dörren till hennes rum.

- Jag älskar dig, det vet du.

Hon kollade nu upp på mig och det var som ett slag i magen av att se henne såhär ledsen.

- JAG HATAR DIG, OCH JAG VILL INTE HA NÅGONTING MED DIG ATT GÖRA. FÖRSVINN, FÖRSVINN UR MITT LIV!! skrek hon och kastade en lampa mot dörren.

Jag hann stänga dörren och lampan förstördes med en hård smäll mot dörren. Jag gick nerför trappan och satte på mig skorna och gick sedan ut till busshållplatsen.

När jag stängde ytterdörren och gick mot busshållplatsen såg jag hur John stod med ett stort och brett leénde i sitt fönster. Han gav mig en alldeles stel men glad vink som jag ignorerade.

Vid det här tillfället hade jag bara lust att gå upp till honom och slå ihjäl honom. Men egentligen är det jag som borde bli ihjäl slagen, för det jag gjorde, det är oförlåtligt.

---------------------------------------------------------------
Tror ni att dem löser det här? Jag tycker egentligen att Justin gjorde något jäääääävligt dåligt, men han ville ju inte såra Melody? Tror ni att Melody kommer gå till John efter det här? Vi får väl se...

Jag tog tag i hennes nacke och drog hennes ansikte mot mitt och kysste hennes läppar mjukt. Hon besvarade förvånande kyssen trots att hon var sur på mig. 

Jag lutade min panna mot hennes och jag förstod att hon skulle säga någonting nu.

- Vad är det som är felet Justin, berätta för mig.

Jag släppte taget om henne och gick frustrerande runt i rummet. Jag gick fram till väggen och jag kände hur mitt adrenalin och all ilska for ner till mina knogar som nu mötte väggens yta hårt.

Jag satte mig ner och lutade mig mot väggen. Jag kände i knogarna att smärtan började komma och det började bli lite blått. Melody tog tag i min hand och sprang sedan ner till köket. Jag hörde att hon öppnade frysen och hon kom snabbt upp med en kylklampa.

- Vad håller du på med? Är du galen? Du gör illa dig plus att du väcker pappa! Sa hon och tryckte kylklampan löst mot min knoge.
- Aj, det svider!
- Varför slog du i väggen för? 
- Jag måste.. jag måste berätta! Men jag kan bara inte..
- Men berätta då, inget hindrar dig.
- Det är just det som någon gör.
- Vem är någon? Frågade hon nu och lutade sig mot min axel.
- Den där killen, han som ringde dig. Du vet han som sa att om inte jag gav honom det han ville ha så skulle jag vara körd?
- Ja, jag vet vem han är. Hurså?

Jag tog ett djupt andetag.

- Jag vet vad han vill ha. Sa jag bekymrat.
- Uppenbarligen vet du det, eftersom att han sa att ifall du inte ger honom det han vill ha så är du körd, det vore konstigt annars. Vad vill han ha? Frågade hon och tog nu tag i min hand.
- Han vill ha.. 

Jag kunde inte fortsätta, det var som jag tappade rösten. Jag kollade ner i marken och sedan kollade jag in i hennes ögon. Man såg att hon förstod att det var något allvarligt, att något var riktigt fel. Jag kramade henne hårt och viskade:

- Det är dig han vill ha.

Hon puttade bort mig fort och hennes ögon vart alldeles tårögda.

- Melody, jag ska fixa det här. 
- Fixa det här!? Är du galen, tror du att det kommer funka? Han kommer för fan döda dig ifall du inte ''ger'' mig till honom.
- Då dör jag hellre.
- Men sluta Justin, säg inte så! Vi klarar det här.

Hon kom nu fram till mig och la armarna om min nacke och kramade om mig hårt.

- Men hur kommer det sig att han vill ha mig?

Det var just det här jag oroade mig för, att hon skulle fråga varför han ville ha henne.

- Får jag sova med dig? frågade han. Den här gången hade han inte sina hundvalpsögon, utan han hade bara sitt neutrala ansiktsuttryck som jag faktiskt älskade. 

Jag funderade några sekunder, slängde en blick på ytterdörren och tänkte på att pappa inte skulle vara hemma i natt. 

- Om du vill, sa jag känslokallt och började gå mot badrummet.

Jag tvekade, eftersom Justin håller på som han gör. Han vill inte berätta, eller jo han ville ju, men han kunde inte. Tänk om han gör någonting riktigt olagligt? Tänk om han gör något som kommer förstöra allt mellan oss? Medan jag tog bort sminket tänke jag på vad som håller på att hända med oss. Vi har problem. Man kanske kan tro att vi inte älskar varandra längre, eftersom vi inte alltid går runt och håller hand, eller alltid skrattar med varann. Jag älskar Justin, jag tänker inte förlora honom. Om han gör något olagligt, tänker jag inte polisanmäla honom, jag tänker stå vid hans sida, fast fortfarande få honom att sluta.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Jag gick in i badrummet där Melody stod och borstade tänderna. Hon är nog den vackraste jag vet. Med tanke på allt vi gått igenom tillsammans, vill jag säga det jag håller hemligt för henne. Eller ja, det är ju inte för henne, det är för alla. När Melody sa att en kille hade ringt och sagt att om jag inte ger honom det han vill ha kommer jag dö... Jag visste precis vad han ville ha, och jag visste varför. Men jag skulle aldrig ge honom det.

- Vad tänker du på Justin? frågade melody när hon var klar.

- Dig.

- Varför?

- Jag älskar dig, stört mycket, sa jag och kramade om henne, och hon kramade tillbaka, hårt.

- Aldrig, viskade hon.

Hon vände upp ansiktet mot mig och jag kysste henne, först mjukt och sedan hårdare. 

- Jag har saknat dig, viskade jag försiktigt medan vi fortsatte kyssas. 

Vi gick, fortfarande ihopklistrade, in till sovrummet, jag gick baklänges och Melody framlänges. Jag kände hur sängen stötte till mina knäväck så jag ramlade och landade med ryggen mot sängen och Melody flög så hon nu låg med magen på mitt ansikte. Vi rullade ner från sängen, och jag hann inte förstå hur det gick till men helt plötsligt låg vi på golven bredvid sängen. Båda två började asgarva. 

- HAHAHAHAHAHA fan vilka skills du har Bieber!

- HAHA du kunde väl säga att sängen var där!! skrattade jag ställde mig upp. Jag höll fram händerna mot henne så jag kunde dra upp henne.

- Haha förlåt sötnos! sa hon och hoppade upp i min famn så vi ramlade igen, på sängen. 

Hon låg nu ovanpå mig, och kollade in i mina ögon.

- Hej, sa jag och försökte att inte började skratta.

- Hallå där, sa hon och såg ut som ett mongo. 

Men jag försökte att inte skratta bara för att se vad hon skulle göra. Hon började skratta för sig själv, och när jag såg allvarlig ut slutade hon att skratta och började rodna. Då kunde jag inte längre hålla mig för skratt och började skratta som en galning. Hon fattade på en gång att jag bara drev med henne, så hon tryckte sin panna mot min bröstkorg och skrattade hon med, tills hon lyfte upp huvudet mot mig och log. Jag la min hand på hennes nacke och kysste henne. Den andra handen la jag på hennes rumpa, hon satte händena på varsin sida om mig på sängen och gjorde så vi rullade runt. Så jag nu var överst. Vi slet snabbt av varandras kläder så vi låg nu under täcket, utan kläder. Efter någon minut av vilt kyssande slutade jag.

- Vad gör du? frågade Melody när jag la mig bredvid henne.

- Alltså... suckade jag.

Jag visste inte vad jag skulle säga när jag låg där och kollade på Melody, min Melody. Jag hade världens dåligaste samvete för att jag ville säga det jag hållt hemligt för henne. Melody suckade djupt, satte på sig sina trosor och sin stora t-shirt och ställde sig upp. Hon kollade ner på mig och såg väldigt irriterad ut.

- Vad är problemet? frågade hon.

Jag svarade inte, jag gick fram och tog tag i hennes midja med båda händerna så att våra kroppar va mot varandras. Jag kollade in i hennes ögon på en decimeter avstånd. Jag orkade inte gå runt och tänka på det. Jag tänkte berätta för henne.

Dagen efter att pappa kommit hem vaknade både jag och Justin rätt sent. Vi hade inga planer för idag, trots att det var lördag då man borde ha planer. Justin vaknade före mig och när jag kommer ner ser jag att han dukat fram lunch.

- Var är pappa någonstans? Sa jag och gav honom en puss.
- Jag vet inte, han är inte hemma iallafall.
- Jaha okej! Vad ska vi göra idag?
- Jag vet inte, jag måste iväg sen.
- Jaha, vad ska du göra då?
- Bara göra lite affärer, inget att oroa sig för.
- Men nu blir jag nyfiken, vadå för affärer?
- Nej, men det är ingenting. Sa Justin med en bekymrad blick.
- Nehe, okej. 

Jag kollade på honom och han satt och kollade ner i tallriken och petade i maten. Jag såg att någonting var fel, är det något han döljer nu?

Jag tog undan och diskade medans Justin gick upp och gjorde sig i ordning. Han kom ner efter bara 10 minuter och satte på sig sina skor.

- Ska du redan gå? Frågade jag.
- Japp! Sa han och drog på sig sin jacka.
- Vi hörs sen? 
- Yes, ringer dig sen. Sa han och sprang nu ut till bussen som kom.

Jag stängde dörren efter mig och gick upp på rummet. Jag försökte få tag på pappa men han svarade självklart inte. Jag slängde mig i sängen och kröp ner under täcket. Jag kollade vid sidan om mig och sneglade på fotot av mig och John som stod på nattduksbordet. Jag reste mig upp och satte mig på huk och tog fotot i famnen.

- Varför är du borta för när jag behöver någon som mest? Jag saknar dig. Viskade jag för mig själv och kramade hårt om fotot.

Jag går ner och ser nu att Justin ligger lutad över datorn i soffan. Jag ropade på honom för att se om han var vaken vilket han inte var. Jag gick fram till honom och kollade på hans gulliga avslappnande min och sedan riktades mina ögon mot dataskärmen. Jag försökte se vad han höll på med men det var svårt för jag satt i helt fel vinkel och såg inte vad det stod.

Jag lutade mig framåt och kom åt Justin lätt och han hoppade till.

- RÖR MIG INTE!! Skrek han högt.
- Förlåt, det var inte meningen! Sa jag förskräckt.
- Jag, jag drömde. Vad hände? Somnade jag? 
- Ja, det gjorde du antar jag.

Jag såg att han såg att jag sneglade över dataskärmen och han stängde igen den fort.

- Värst vad du är hemlig av dig.
- Förlåt, men det är bara riktigt knas just nu. Men det löser sig snart får jag hoppas.
- Ja, som jag sa. Värst vad du är hemlig av dig, så jag tänker inte ens fråga varför det är knas för du berättar ändå inte.

- Om jag så kunde. Viskade han.
- Va sa du? hörde inte. Frågade jag
- Nä, det var inget.
- Okej, men du, det var en kille som ringde förut.

Jag såg på Justin's blick hur rädd han vart när jag nämnde att någon kille hade ringt.

- Vem? Och vad sa han?
- Jag vet inte vem det var, fick aldrig något svar. Men han sa något som: Om han inte ger mig det han ska ge lever han inte länge till.

Nu vart han riktigt rädd och satte händerna för ansiktet och lutade sig framåt. Jag kramade honom försiktigt och vågade inte fråga vad som står på, men jag måste få veta.

- Justin berätta nu, du vet att du kan lita på mig.
- Det är inte så att jag inte kan lita på dig, för det vet jag att jag kan. Men jag kan inte berätta, jag FÅR inte berätta.

Han betonde FÅR som om att han vart hotad eller så. Vad var det som stod på egentligen?

Jag märkte att han märkte att något var fel, men jag ignorerade det och reste mig upp från sängen.

- Jag tror vi måste röra oss nu, skola imorgon! Sa jag och kramade om honom.
- Vi ses Lucas! Sa Justin och vinkade och stängde sedan dörren efter mig.

När vi stod och väntade på hissen vände jag mig om och pappa kollade fortfarande på oss. Jag vinkade glatt tillbaka innan vi gick in i hissen och pappa vinkade tillbaka.

- Vi får inte berätta någonting för pappa om min lilla ''olycka''. Lova?
- Varför skulle jag göra det? Ja, jag lovar!
- Bra, för jag vill inte att han får reda på det. Han skulle säkert skicka in mig till ett psykhem eller något.
- Haha men nejdå, det löser sig säkert.
- Vadå löser sig?
- Om han får reda på det?
- Jaha, nä, tro mig. Det gör det inte!

Justin tog nu tag i min hand och kollade in i mina ögon.

- Jag vet att det gör det. Sa han och kysste mig lätt.

Jag förstod då att han hade rätt, pappa får säkert reda på det förr eller senare, eller så borde jag bara berätta för honom för jag tror han skulle förstå på något vis.

När vi kom hem gjorde vi i ordning mackor och varm oboy trots att sommaren snart var här. Vi satte oss framför TV:n i pyjamas och in gosade i stora filtar. Jag zappade till olika kanaler och det blev Canal + som fick visas, och filmen som visades var Ramona And Beezus. Jag tänkte inte på att det var olämpligt för att Selena Gomez var som huvudrollen i filmen. Jag sneglade upp ibland och kollade på Justin, och där satt han och log som en fåne när Selena kom upp på tv-skärmen.

- Jag vet inte hur jag ska säga det här.. Började han.

Jag kunde nästan förstå vad som hade hänt? Var John skadad?



-Berätta! Sa jag med orolig röst.
-Jo alltså..Som du vet har ju John varit soldat i Irak... Och han klev på en mina..

Det kändes som att hela världen föll samman. Han var död. Min bästavän, var död.

- Är du kvar? Sa han.
- Eh...ah.. Sa jag och försökte dölja svagheten i min röst. - När hände det här?
- Igår..Eller det var då jag fick reda på det.
- Okej..eh kan jag höra av mig? Det blev lite mycket på samma gång.. Måste samla mina tankar. Sa jag och la snabbt på.

Jag vände mig om och såg att Justin fortfarande låg och sov i sängen. Jag sprang in i badrummet och tog en handduk och tryckte den mot min mun för att kväva mitt skrik. Jag grät så häftigt att jag tillslut la mig ner på golvet och grät tysta tårar. Jag kommer inte orka det här. Först pappa, och nu har John lämnat mig?

Efter att ha gråtit i flera timmar somnade jag av utmattning. Jag kände hur någon lyfte mig upp och sedan släpptes jag ner på något mjukt. Jag öppnade ögonen och såg hur Justin kollade på mig med sina stora ögon.

- Mel? Vad har hänt? Sa han med orolig röst.

Jag skruvade på mig och samlade mina tankar, när jag kom på vad jag precis fått reda på kände jag hur tårarna började stiga på nytt.

- Melody? Sa Justin.
- Han är död. Sa jag tyst.
- Vem då? Din pappa! Sa Justin och ställde dig upp.
- Nej..John! Sa jag och började gråta.
- Va? Vad pratar du om? Sa Justin och såg förrvirad ut.
- Ja! John är död! Han klev på en mina som sprängde honom i bitar! Skrek jag.

Jag kände hur svårt det var att andas och började hosta. Justin satte sig ner brevid mig och tog mig i sin famn. Vi satt helt stilla och när jag lugnat ner mig låg jag i hans famn och grät. Jag berättade för Justin om samtalet och vad Mark hade sagt.

- Jag vet inte vad jag ska säga.. jag är ledsen! Sa Justin och kysste mig på pannan.
- Och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Sa jag och drog mig intill hans bröst.
- Vi kommer fixa det, du och jag. Jag vet att du har det jobbigt nu, men jag ska hjälpa dig allt jag kan. Men då kan du inte isolera dig eller stänga mig ute. Utan du måste prata med mig och få mig att förstå om det här ska funka. Okej?

Jag kollade på honom och tog sedan hans händer i mina.

-Okej. Sa jag, han kysste mig på pannan.
-Never say Never! Sa han med ett leénde
-Never say Never.. Svarade jag tröttsamt och tyst tillbaka.

----------------------------------------------------------------------------------
Kort igen! Förlåt! Men vi har nationella prov imorgon så måste sova tidigt!
KOMMENTERA!
STACKARS MEL!

Jag packade ihop mina grejer och vi åkte sedan hem till Justin. På kvällen ringde jag och pratade med Nicole och Tiffany och berättade allt som hänt. Tårarna rann konstant under samtalen och fick nästan svårt att andas. När jag lagt på la jag mig ner i sängen för att jag var för trött för att gå upp och äta något.

Jag vaknar till av att Justin lägger sin hand mot min kind och jag öppnar ögonen och ser hans ansikte nära mitt.

- Sover du redan? Sa han och strök fingrarna genom mitt hår.
- Jag är trött. Förlåt.
- Jag förstår det, men sov du. Ska du inte äta något?
- Jag, jag orkar inte. Är inte hungrig. Sa jag och drog täcket tätt intill mig.

Justin pussade mig på pannan och gick sedan upp från sängen. 

- Innan du stänger dörren, kan du släcka lampan? Frågade jag.
- Ja, det kan jag! Sov gott nu. Puss på dig. Sa han och släckte sedan lampan och gick ut.

Jag hade svårt för att somna för jag fick inte ur tankarna i huvudet om vad som hänt pappa. Precis när jag var påväg att somna kommer Justin in smygandes och la sig brevid mig. Han la ena sin arm runt min midja och jag vred på mig så att vi låg sked. Jag somnade fort i hans varma famn, lika så gjorde han.

Efter att vilat vaknade jag av att det ringde på min mobil, det var ett nummer som jag inte kände igen, men jag svarade ändå.

- Hej, det är Melody. Sa jag.

- Är det Melody Knight? Sa en manlig röst.

- Ja?

- Hej, jag heter Mark och är bror till John. Sa han och jag hörde hur hans röst höll på att brista.

- Ja, vad är det?

- Jag vet inte hur jag ska säga det här.. Började han.

Jag kunde nästan förstå vad som hade hänt? Var John skadad?

- Okej älskling, jag ska.. Men först vill jag be hela personalen gå ut så jag kan berätta för dig och Justin, sa han lite skrovligt.



När personalen gått ut och stängt dörren bakom sig satte jag mig på pappas säng och Justin hämtade en stol och satte sig brevid mig och tog min hand.

-Jo..Jag vet inte om du har märkt att jag hållt på med lite konstiga saker under dom senaste veckorna, det är inte knark jag sysslat med. vilket jag antar att det är det du har misstänkt. Utan jag har hållt på med svarta affärer ett tag, sålt snodda saker och sånt. Och varför jag gjorde det, jo det var för att jag skulle ha råd att betala våran hyra.. Jag fick sparken från mitt jobb och jag visste inte vad jag skulle göra. Men sen ville jag sluta med allt det här och då blev Eric förbannad och ville ge igen. Det var då det slutade såhär.

Justin och jag satt helt tysta och bara kollade på pappa. Jag såg hur han skämdes över det han gjort, jag släppte Justin hand och lutade mig över pappa och kramade honom hårt. Jag satte mig sedan upp och kollade på pappa.

-Hur blir det nu då? Frågade jag honom.
-Jag vet inte, jag kanske får sitta i fängelse eller något, jag vet faktiskt inte.. Sa han med en ledsen blick.
-VA! Hur fan ska jag och Noah klara oss utan dig? Nej pappa! Du får inte...
-Ta det lugnt Mel. Sa Justin och omfamnade mig.
-Det kommer fixa sig. Sa pappa och kollade på mig.
-Vi får se.. Svarade jag och visste inte om jag kunde lita på honom.
-Hur blir det med Eric då? Frågade Justin pappa.
-Polisen har tagit fast honom så han kommer inte röra er eller Noah. Men jag kommer ligga kvar här ett tag så det skulle vara jätte bra om Melody kunde få bo hos dig så länge. Mormor och morfar tar hand om Noah.
-Absolut! Det är det minsta jag kan göra. Sa Justin och skakade hand med min pappa.

När vi åkte ifrån sjukhuset kände jag mig lättad, pappa mådde bra och Noah var i säkerhet. Men den oroliga känslan av att det inte var över än fanns fortfarande där. Om pappa får fängelse, var ska jag då ta vägen? Bo hos Justin? Det kommer inte hålla föralltid.

När vi kom innanför dörren såg jag direkt den blodiga fotöljen och jag kände hur tårarna steg. Utan att säga något sprang jag upp till badrummet och tog en hink med vatten och en trasa. Sprang ner till nedervåningen igen och satte mig nedanför fotöljen och började gnugga så hårt jag kunde.
Jag kände hur tårarna rann medans trasan fylldes med blod.

Justin gick fram till mig och satte sig bakom mig. Han la armarna runt min mage och tryckte mig hårt mot hans kropp. Jag slänge iväg trasan och brast ut i gråt i hans famn.

-Han kunde ha dött! flämtade jag.
-Ja, men nu gjorde han inte det. Det kommer bli bra, precis som din pappa sa. Och jag finns här, jag lämnar dig aldrig.

---------------------------------------------------------------------------
Stackars Melody!
KOMMENTERA!

- Melody? Gumman är du vaken? hörde jag en röst säga.

Jag öppnade ögonen och det första jag såg va Justins stora bruna ögon som va bara några centimeter ifrån mig.

- Va-var är jag? stammade jag fram.

Jag kollade omkring och såg att jag var på sjukhuset, eftersom jag ligger på en sjukhussäng och Justin står och håller mig i handen och kollar på mig som om jag va ett psykfall.

- Sjukhuset, du svimmade. Din pappa är.. han.. alltså... försökte Justin få fram.

- Justin säg vad du vill komma fram till? sa jag irriterat.

- Han är medvetslös, men..
- Men vadå?

- Kom vi går upp till honom. sa han och tog min hand.

Jag kände hur svag jag var när jag reste mig upp, det snurrade till för ett ögonblick med blev återigen normal. Justin höll mig i handen hela tiden och släppte den inte fören vi kom fram till pappas rum då jag släppte hans grepp och ställde mig hukad över pappa. Jag lånade Justins iPhone för att ringa Noah och kolla så att allt är okej hos mormor. 

- Vad hände? frågade jag en sjuksköterska som stod och höll på med pappas arm.

- Han vaknade till för en timme sen och berättade för polisen att han blev anfallen av en man som hette Eric....

Jag funderade ett ögonblick och insåg vem Eric va. Det va han som alltid kollat på ett skumt vis på mig, gett dåliga vibbar. Han som stod i gränden med pappa, som jag helt glömt bort!

- ....men det va en fråga som han inte ville svara på, forsatte hon.

- Vad var det för fråga? frågade Justin som stod bakom mig.

- "Varför skulle han göra något sånt?" hade de frågat, men han svarade aldrig, sa hon och rynkade på näsan.

Jag väntade bara på att pappa skulle vakna så han kunde förklara sig. Hur kommer det sig att min pappa gör så här? Vad är det som är fel?

Jag och Justin bestämde oss för att gå ner till sjukhusets fikaställe för att fördriva tiden. När vi skulle beställa såg jag hur tjejen i kassan tittade på mig som om hon kände igen mig. Men jag ignorerade det och sa vad jag ville ha till Justin.

- Två cola och två chokladbollar, sa Justin och räckte fram dollarsedlar till henne.

- Ursäkta att jag frågar, men är du Melody Knight?

Jag kollade förvånat på henne när jag svarade.

- Ja?

- Åh, skulle jag kunna få en autograf? Jag älskar dig typ.. Alltså dina modellbilder är otroligt fina!

- Öööh.. ja visst? jag va fortfarande förvånad, och när jag kollade på Justin såg han ännu mer förvånad ut. Hon hade inte ens lagt märke till att självaste Justin Bieber stod bredvid mig, eller visste hon inte vem han var?

Jag skrev en ful autograf på hennes papper och gick och satte mig och åt.

Justin behövde inte vara så orolig att världen hade glöm honom så länge till, för precis när vi suttit oss ner stormar det in runt tjugo tjejer på sjukhuset som grät och skrek. Efter tjejerna sprang minst sju paparazzis och fotade allting.

- Justin det här orkar jag inte med.. sa jag innan de kom och sprang iväg till toaletten.

- Vänta Melody jag följer med dig. ropade han medan han gav sin halvätna chokladboll till ett fan som hade sprungit betydligt fortare än de andra.

Vi sprang in på en toalett och låste om oss. Justin tog upp sin telefon för att ringa vakter, och inom kort hade vakterna kommit för att få ut alla beliebers och paparazzis. Vi stannade på toaletten ett tag till bara för säkerhetsskull. Jag satt på toalettlocket medan Justin stod och smsade virrigt.

Han la ner telefonen och tog tag i mina händer och drog så jag ställde mig upp. Han omfanade mig rygg och jag la händerna omkring hans hals. Han tittade djupt in i mina ögon.

- Melody, det här kommer lösa sig, jag lovar. Jag ska finnas vid din sida så mycket jag kan.

- Tack Justin.. sa jag medan vi fortfarande kollade in i varandras ögon och näsorna snuddande mot varandras.

- Snart kommer mina möten inför My World Tour 2011 upp, men inte fören om två veckor.

- Fan.. Men det spelar inte roll just nu, sa jag och kysste hans läppar mjukt men slutade efter tre sekunder.

- Sluta inte, viskade han och kysste mig hårdare.

Efter kyssen stod vi bara och kramades, men bestämde oss för att gå upp och titta till pappa. När vi kom upp ser jag att han va vaken. Jag sprang fram till hans säng och kramade om honom.

- Pappa, du måste förklara allting, om Eric, du fattar inte vad jag misstänker!

- Okej älskling, jag ska.. Men först vill jag be hela personalen gå ut så jag kan berätta för dig och Justin, sa han lite skrovligt.

Andra dagen på hotellet vaknade jag vid 10 tiden och såg att Justin hade skrivit en lapp och lagt på sin huvudkudde.

Men är hemma ungefär vid 1. Älskar dig / Justin

Som vanligt.. Tänkte jag för mig själv. Jag tog en lång dusch och när jag klev ur duschen hörde jag hur min mobil fick ett sms. Det var från John.


-*Hej Melody, vi behöver snacka. Möt mig vid Andy's coffee om 10 minuter. Det är viktigt.*

Jag förstod att det var allvarligt eftersom att han alltid brukar vara glad på sms. Jag satte snabbt på mig ett par svarta tights med en tubkjol och ett linne. Jag bäddade sängen och fixade till innan jag satte på mig skinnjackan för att gå ut. 

Jag ser John stå lutad mot väggen intill cafét och hans leénde sken upp när våra blickar möttes. Han omfamnade mig hårt och gav mig en lång kram.

- Damerna först! Sa han och öppnade dörren till mig.
- Tackar! Sa jag och gick in.

Vi beställde en varsin latte och en bulle och satte oss vid bordet längst in.

- Så, vad är det du ville prata om? Det var väl något viktigt?
- Jo juste.. Sa han och kollade nu ner i bordet.
- John, vad är det? Sa jag oroligt.
- Jag ska tillbaka..
- Tillbaka? Vadå tillbaka?
- Till armén. Sa han och nu kollade upp mot mig.

Jag såg tårarna i hans ögon som han nu torkade bort fort.

- Varför då? Sa jag med klumpen i halsen.
- Jag blir tvingad till det, jag måste. Jag vill även det också, jag vill bort från den här hålan.
- Vill du bort från mig?

Det blev nu alldeles tyst.

- Ehm, nej det vill jag verkligen inte. Men du vet själv hur mina känslor för dig är Melody. Att se dig med någon annan, jag klarar inte det. Därför är det lika bra att jag åker.
- Du får inte åka John! Sa jag och tog hans hand.

Han la sin andra hand över våra händer och kollade in i mina ögon.

- Melody, jag åker ikväll, och du vet mycket väl att jag kommer tillbaka.
- Men bara när är frågan.. Sa jag drygt.
- Bli inte arg, bli inte ledsen. För jag kommer hem. Sa han och lutade sig nu över bordet för att ge mig en kram.

Efter att ha kramat honom vart stämningen lite .. pinsam. Vi hade nästan ingenting att prata om. Och vad menade han med att jag vet hur hans känslor är för mig? Är han avundsjuk på Justin eller vadå? Är det anledningen till att han åker? Min mobil ringde mitt i allt och jag blev tvungen att svara för det var Justin som ringde. 

- Hallå? Sa jag med ledsen röst.
- Jag är tillbaka på hotellet nu, det är helt galet. Usher är också med mig nu, och du ska se utanför hotellet, fansen är helt galna! Poliser och alla är här, du måste komma nu! Sa han hypert.
- Justin, jag tror.. jag tror inte jag vill vara kvar på hotellet. Jag kan förklara sen, för just nu vill jag bara hem.
- Baby, vad har hänt? Berätta nu? Är det.. om John?
- Ja, hur visste du? 
- Han sa det till mig förra veckan, men jag fick inget säga.

Jag blev alldeles tom, hade Justin vetat? Och ändå så höll han mig så långt borta från John som möjligt.

- Var det därför du gjorde den här överraskningen? Så att jag skulle komma bort ifrån John?
- Nej nej, vad får dig att tro det? Sa Justin med osäker röst.
- Förlåt, dumt av mig. Men vi syns sen. Kom till mig sen, jag har bara med mig en liten väska som är kvar på hotellet, kan du ta med den?
- Ja det kan jag. Puss vi syns sen.
- Puss.

Jag förstod att John hade lyssnat på samtalet för hans leénde var borta.

- Det var Justin va? frågade han.
- Ja.. det var det.
- Förstod väl det. Viskade han för sig själv.

- Va? Frågade jag fast jag hörde vad han sa.
- Nä, det var inget. Men ska vi röra oss? Mitt tåg går om ungefär 1,5 timmar.
- Yes! Sa jag och reste mig upp för att sätta på mig min jacka.

Istället för att ta bussen promenerade vi hem och när vi kom utanför vårat hus förstod jag att det var här vi skulle säga farväl.

- Så, jag antar att vi ses igen?
- Ja det gör vi, jag kanske redan kommer hem nästa vecka. Här, kom! Sa han och sträckte ut sina armar.

Jag kramade om honom hårt och grät nu mot hans varma gosiga tjocktröja. Han tog upp mitt ansikte så att vi stod och kollade på varandra med bara några centimeters avstånd.

- Gråt inte, det ordnar sig.
- Allt är mitt fel, förlåt John! Sa jag och kramade om honom än en gång.
- Nej nej nej, gumman! Det är det verkligen inte, jag måste bara.
- Jag förstår, men du får höra av dig så fort du kommit hem, PRECIS när du landar?
- Ja, jag lovar! Sa han.

Hans mamma kom nu ut med all packning och jag klarade inte av att kolla på henne, för hon grät också. Hon såg helt förstörd ut, för jag vet att hon avskyr när John åker bort. Innan bussen kom vände jag mig om för att vinka John hejdå och han vinkade glatt tillbaka. Jag blev alldeles varm och glad av att se honom le sådär. Innan jag ska gå in ser jag hur någon gömmer sig bakom huset och jag tror jag såg en skymt av Justin.

- Justin? ropade jag.

Justin kom nu fram bakom huset med händerna i fickorna och blicken ner i marken. Det såg ut som om att han hade gjort något fel och då förstod jag, hade han spionerat han på oss?

------------------------------------------------------

Inget svar i telefonen och jag ringer upp än en gång.

- Ser du något? Frågade jag.
- Nej, inte än! Gör du? 
- Nej, eller vänta, vem är det där? Sa jag och pekade på en tjej vid huvudingången.

Vi bestämde oss för att ta första flyget hem idag. Inte bara för att vi nyss bråkat, utan för att jag kände inte för hela den här 'komma bort' grejen just nu. Jag saknade pappa, jag saknade Nicole och Tiffany, jag saknade däremot också John. Det har känts som om jag glömt bort dem nu när Jag och Justin är tillsammans igen, vilket var det sista jag ville göra.

Vi satt nu på gaten och väntade på att flyget skulle komma. 

- Du Justin?
- Ja vad är det? Sa han och tog min hand.

Jag kollade ner på våra händer och drog sakta ur min hand ur hans. Vi båda vart väldigt osäkra och jag hade glömt bort vad jag skulle säga.

- Nej, det ehm, det var inget.
- Aha okej. Sa Justin drygt.

Han tog nu fram sin iphone och började redan smsa. Jag tänkte inte säga någonting om Natalie förens jag visste helt säkert att jag kunde veta att det var hon som var stalkern. Och om jag anklagade henne nu, så är jag i den situationen när Justin tar hennes parti och inte mitt, det är så läget är mellan oss just nu.

På flygresan hem sa vi inte mycket till varandra. Det gick rätt så fort och när vi kom fram till Atlanta's flygplats pratade vi för första gången under hela resan.

- Så, jag antar att det är bra mellan oss nu? Frågade Justin och log lite.

Jag ville tro att det var bra, jag ville verkligen det. Men han tar mig alltid förgivet och det är slut på det nu. Jag log inte tillbaka utan kollade fortfarande ner med blicken i marken. Jag visste inte vad jag skulle göra just nu, det sista jag ville var att göra slut. Och en paus vet vi hur det slutar ändå. Jag kände hur jag höll på börja gråta men höll det inom mig. Det vart alldeles tyst och jag hörde nu hur Justin kom fram till mig. Han tog sitt finger under min haka och lyfte mitt ansikte sakta upp. 

- Varför gråter du för älskling? Sa han och torkade en tår.
- Jag blir bara så ledsen när du håller på som du gör Justin, du tar mig i andra hand. Det känns inte som om att det är VI längre. Men vi klarar det här, det har vi ju gjort tidigare. Men det ska inte vara jag som hela tiden ska bygga upp vårat förhållande, eller rättare sagt hålla det vid liv. Du måste också angagera dig lite.

- Förlåt jag ska bättra mig, det ska jag verkligen! Jag lovar dig det. Sa han med tårarna i ögonen.

Jag la armarna runt honom och kollade in i hans ögon. Samtidigt som tårarna föll gav han fortfarande ifrån sig ett lyckligt leénde. Jag gav honom en kyss och tog sedan hans hand och vi gick tillsammans till bilen. När vi kom utanför mig packade vi ur all min packning och lämnade det hemma hos mig och vi åkte sen till Justin. Där gjorde vi samma sak, vi började packa ut all hans packning och bar upp det till hans rum. Medans Justin är på toa hör jag hur småstenar dunstar till mot Justins fönsterruta och jag springer fort upp för att kolla vem det är.

När jag kollar ut ser jag Natalie stå där med en blombukett i handen, hon trodde inte att jag skulle se henne men det gjorde jag allt. När hon såg att jag såg henne ställde hon ner blombuketten utanför hans dörr och sprang fort därifrån. Nu skulle jag allt sätta dit henne, jävla stalker..

Han tog sina händer på mina kinder och kysste mig.

Det var inte bra än,  han måste kämpa för det här.

------------------------------------------------------------------------
Ska hon förlåta!?
KOMMENTERA!