Det var verkligen svårt att lämna Melody, men jag vet att det är det bästa för henne om hon ska kunna återhämta sig fortare. Mamma och Kenny pratade lite med Melody och jag stod och iakttog deras konversation och märkte förens då hur svag hon verkligen såg ut att vara. Då slog tanken mig att tänk ifall hon inte klarar sig? Vad ska jag ta mig till då? 

- Jag älskar dig mest, glöm aldrig det. Klara dig igenom det här nu så syns vi nästa vecka igen, sa jag och kramade henne hårt.
- *I will fight til' forever* sjöng hon och kysste mig sedan.

Mamma, Kenny och några till ifrån crewet kramade henne hejdå och sen var vi ute ifrån hennes rum. Jag vände mig om en sista gång för att se ifall hon kanske stod där, vilket hon inte gjorde, jag menar hon kan inte resa sig ur sängen. 

- Vart ska vi nu? frågade jag och stängde bildörren efter mig.
- Vi åker upp till Kanada nu i några dagar, jazmyn och jaxon saknar dig sa Jeremy! sa mamma.
- Så pappa saknar inte mig?
- Men såklart han gör gubben! 

Vi åkte hem och jag packade och gjorde i ordning allt inför resan till Kanada. I bilen påväg till flygplatsen ringde jag Melody för att kolla ifall allting var okej.

- Hej sötnos, hur mår du?
- Vad söt du är, du var här bara för nån timma sen och nu ringer du och frågar hur jag mår? Jo, jag mår lite bättre, mycket bättre än vad jag gjorde igår. Men jag har fortfarande riktiga smärtor i benen.
- Jag önskar det fanns något jag kunde göra, jag vill inte åka till Kanada, jag vill vara med dig!
- Jag vill också vara med dig, men måste lägga på nu, doktorn kommer. Vi syns nästa vecka och jag lovar, jag är vid liv då. Älskar dig!
- Puss! sa jag och la sedan på.

På flygresan ner kunde jag inte sluta tänka på det jag tidigare tänkt på. Tänk om hon inte klarar sig? 

- Vad är det? Du ser ut att vara jätte ledsen, sa Alfredo och la armen runt mig.
- Jag är bara orolig över att Mel kanske inte klarar sig, och ifall hon inte gör det vet jag inte vad jag ska ta mig till. Hon är mitt liv.
- Tänk inte så, tänk positivt. Trots att hon är i en väldigt svår sits nu så vet vi att hon klarar sig.
- Hur vet vi det? Hon har smärtor i båda benen och tänk ifall hon blir tvungen att sitta i rullstol. Jag vill bara att hon ska få leva livet som ungdom, vilket jag inte ha fått gjort. Ifall hon inte klarar sig är allt mitt fel, ALLT! sa jag med gråten i halsen.
- Justin, hon klarar sig. Det är verkligen inte ditt fel och sluta intala dig det! 
- Men vems fel är det då? Säg mig det Alfredo, vems fel är det om det nu inte är mitt fel!? Det var JAG som slirade av vägen, det var JAG som styrde bilen, det var JAG som orsakade att vi började bråka i bilen, det var alltså JAG som orsakade att Melody nu ligger på sjukhuset! skrek jag högt.

Folk började vända sig om i flyget och kollade konstigt på mig. Jag ignorerade det och bad Alfredo att inte prata med mig just nu, för just nu ville jag vara själv. Jag stoppade i hörlurarna och gick sedan in på spellistan på min iphone som heter "Melody's shit!". Det är Mel's spellista som hon gjort med sina favorit låtar. Jag kollade igenom alla låtar och lyssnade först på 'A drop in the ocean' men jag bytte snabbt för det var för jobbigt att lyssna.

När jag bytte några låtar framåt sattes 'When you say nothing at all' på och det var som ett slag i magen. Det var våran låt och jag kunde inte hålla gråten inne längre. Jag drog på mig luvvan och lutade mig bakåt med händerna för ansiktet för att kväva gråten. Tårarna rann och rann och jag hoppades verkligen att ingen såg att jag just nu satt och grät.

Jag känner hur någon lägger handen på mitt knä och jag rycker till. Jag torkade kinderna och drog sedan sakta upp luvvan och stängde av musiken. Där satt mamma framför mig helt bedrövad över att se hur ledsen jag var.

- Vad vill du? frågade jag argsint.
- Jag ser ju att du inte mår bra, du har gråtit. sa hon och kramade om mig.
- Det är inte så konstigt, allt är mitt fel!
- Det är inte ditt fel gubben, det är det verkligen inte! Sluta tänk på det där nu och sluta oroa dig. Hon klarar sig.

Jag svarade inte på vad hon sa utan kramade henne hårt. Planet landade nu och vi tog våra saker och gick ur. Där stod alla paparazzis som galningar och även ett antal fans. Jag fick frågor om olyckan och självklart om Melody. Jag svarade inte på något utan ignorerade dem totallt. De kan aldrig lämna mig ifred, dem ska alltid vara där vart jag än går och jag är trött på det. 

En paparazzi började slita i min jacka och jag röt åt honom att sluta men han fortsatte och då fick jag nog. Jag vände mig om och slängde iväg min ryggsäck och puttade till paparazzin hårt att han ramlade på alla paparazzis som stod bakom. 

Blixtrarna blände mig och jag förstod att den här gången skulle jag inte komma undan, det här skulle komma ut över hela världen och pressen skulle överdriva hela händelsen. 

- Vad håller du på med!? skrek Scooter och tog upp min väska och kastade den hårt mot mitt bröst.
- Jag har fått nog av alla dem där jävla paparazzisarna, dem kan aldrig lämna mig ifred och jag sa åt honom att sluta rycka i min jacka men självklart gjorde han ju inte det. Jag skiter i vad pressen säger, jag skiter i allt just nu förutom Melody. Jag vill fan inte ens vara i det här jävla landet. Jag kanske är uppfostrad här men om Melody inte är här är jag inte hemma. Jag vill tillbaka, jag vill vara med Melody!