Morgonen efter skulle Justin upp tidigt, det var trots allt söndag och han hade möten att gå på, filmen hade ju snart premiär! När jag vaknade så låg det en lapp vid min mobil. Det var från pappa.

Eric, han som är så sjukt snygg! Jag vet, jag har Justin men lite ögongodis måste man väl endå få ha? Jag såg till att göra mig lite fin innan jag gick ner. När jag kom ner satt han där på huk och höll på skruva med rören under diskbänken. När han hörde att jag kom blev han rädd och slog huvudet hårt i bänken.

- Oj förlåt att jag skrämde dig! Ska bara hämta något att äta.
- Aouch! Nej, det är lugnt! Mitt fel sötnos.

Sötnos? Va? Aja, jag gillade uttrycket men han är runt 7 år äldre än mig? Det är bara vidrigt? När jag stod och sträckte mig efter brödet som låg i överskåpet kände jag hur iakttagen jag var och när jag vänder mig om står Eric där och kollar på mig. Jag ignorerade det och började nu bre min macka. Jag kände hans närhet men den här gången gillade jag det inte, det var en läskig känsla.

När jag brett klart mackorna och hällt upp oboy försöker jag komma bort därifrån så fort jag bara kan. Och när jag vänder mig om och ser en sista glimt av honom ser jag att han fortfarande kollar på mig när jag går upp för trappan. Han hade en sån där äcklig blick och jag fick ärligt rysningar av det.

Jag stängde dörren hårt efter mig och låste, trodde inte Eric var sån. Jag ringde Tiffany på en gång och berättade om Eric, jag hade kvällen innan ringt henne och berättat om honom hur snygg han var och nu hade min syn om honom ändrats helt! Tiffany bad mig att hålla mig borta från honom, så jag bestämde mig för att stanna på rummet. Snart så knackar det hårda knackningar på dörren.

- Vem är det?
- Det är Eric! Kan du öppna? Ganska så viktigt.
- Jag kan inte, ska ehm, jag ska duscha nu! Är naken, tyvär!

Jag blev tvungen att komma på en lögn, vilket var en riktigt dålig lögn. När det blev tyst och när jag går sakta fram till dörren för att kolla i nyckelhålet om han står kvar möts våra ögon i nyckelhålet och jag kollar snabbt bort. Han fortsatte nu med knackningarna som jag försökte ignorera, jag ringde Justin. Signalerna gick och gick men fick aldrig något svar. Nu började jag bli riktigt rädd. Tillslut försvann knackningarna och jag hörde hur ytterdörren smälldes igen. Pjuh, äntligen var han borta. Jag hade nu klätt på mig för att gå ut på en promenad. 

När jag kom ut var det första jag såg huset tvärs över gatan, jag fick som en klump i magen.. Det var där John bodde. Det hade blivit rätt så risigt, och det har endå bara gått ett och halvt år. Jag går runt huset och märker nu hur en äldre kvinna kollar på mig ifrån fönstret. Jag försöker gå fort därifrån men hör hur hon snart öppnar dörren.

- Är det Melody?

Jag vänder mig om och ser nu John's mamma.

- Juliet, trodde inte ni bodde kvar! Sa jag och gick nu fram och kramade henne.

- Jo det gör vi, kom in på en fika. Har en hel del att berätta, vill även höra om allt i Sverige!

Jag kunde såklart inte säga nej och jag gick nu och satte mig i soffan. Snart kommer hon in med Té och ett fat kakor.

- När kom du tillbaka hit till Atlanta? Inte sett dig.
- Nja, kom tillbaka förra veckan så det är inte så konstigt att du inte sett mig!
- Jaha, jo då förstår jag! Sa hon och doppade nu en kaka i téet.
- Vart är John nu förtiden? Det var ett tag sen man såg honom.

Man såg hur bekymrad hon vart när jag bara nämnde hans namn. Man såg att hon ville svara men var som tom och fick inte ur sig några ord.

- Har det hänt något? Frågade jag nu ledset.
- John har gått med i armén. Han kommer inte tillbaka förns om ett tag.