- Jag vet inte hur jag ska säga det här.. Började han.

Jag kunde nästan förstå vad som hade hänt? Var John skadad?



-Berätta! Sa jag med orolig röst.
-Jo alltså..Som du vet har ju John varit soldat i Irak... Och han klev på en mina..

Det kändes som att hela världen föll samman. Han var död. Min bästavän, var död.

- Är du kvar? Sa han.
- Eh...ah.. Sa jag och försökte dölja svagheten i min röst. - När hände det här?
- Igår..Eller det var då jag fick reda på det.
- Okej..eh kan jag höra av mig? Det blev lite mycket på samma gång.. Måste samla mina tankar. Sa jag och la snabbt på.

Jag vände mig om och såg att Justin fortfarande låg och sov i sängen. Jag sprang in i badrummet och tog en handduk och tryckte den mot min mun för att kväva mitt skrik. Jag grät så häftigt att jag tillslut la mig ner på golvet och grät tysta tårar. Jag kommer inte orka det här. Först pappa, och nu har John lämnat mig?

Efter att ha gråtit i flera timmar somnade jag av utmattning. Jag kände hur någon lyfte mig upp och sedan släpptes jag ner på något mjukt. Jag öppnade ögonen och såg hur Justin kollade på mig med sina stora ögon.

- Mel? Vad har hänt? Sa han med orolig röst.

Jag skruvade på mig och samlade mina tankar, när jag kom på vad jag precis fått reda på kände jag hur tårarna började stiga på nytt.

- Melody? Sa Justin.
- Han är död. Sa jag tyst.
- Vem då? Din pappa! Sa Justin och ställde dig upp.
- Nej..John! Sa jag och började gråta.
- Va? Vad pratar du om? Sa Justin och såg förrvirad ut.
- Ja! John är död! Han klev på en mina som sprängde honom i bitar! Skrek jag.

Jag kände hur svårt det var att andas och började hosta. Justin satte sig ner brevid mig och tog mig i sin famn. Vi satt helt stilla och när jag lugnat ner mig låg jag i hans famn och grät. Jag berättade för Justin om samtalet och vad Mark hade sagt.

- Jag vet inte vad jag ska säga.. jag är ledsen! Sa Justin och kysste mig på pannan.
- Och jag vet inte vad jag ska ta mig till? Sa jag och drog mig intill hans bröst.
- Vi kommer fixa det, du och jag. Jag vet att du har det jobbigt nu, men jag ska hjälpa dig allt jag kan. Men då kan du inte isolera dig eller stänga mig ute. Utan du måste prata med mig och få mig att förstå om det här ska funka. Okej?

Jag kollade på honom och tog sedan hans händer i mina.

-Okej. Sa jag, han kysste mig på pannan.
-Never say Never! Sa han med ett leénde
-Never say Never.. Svarade jag tröttsamt och tyst tillbaka.

----------------------------------------------------------------------------------
Kort igen! Förlåt! Men vi har nationella prov imorgon så måste sova tidigt!
KOMMENTERA!
STACKARS MEL!