Dagen efter att pappa kommit hem vaknade både jag och Justin rätt sent. Vi hade inga planer för idag, trots att det var lördag då man borde ha planer. Justin vaknade före mig och när jag kommer ner ser jag att han dukat fram lunch.

- Var är pappa någonstans? Sa jag och gav honom en puss.
- Jag vet inte, han är inte hemma iallafall.
- Jaha okej! Vad ska vi göra idag?
- Jag vet inte, jag måste iväg sen.
- Jaha, vad ska du göra då?
- Bara göra lite affärer, inget att oroa sig för.
- Men nu blir jag nyfiken, vadå för affärer?
- Nej, men det är ingenting. Sa Justin med en bekymrad blick.
- Nehe, okej. 

Jag kollade på honom och han satt och kollade ner i tallriken och petade i maten. Jag såg att någonting var fel, är det något han döljer nu?

Jag tog undan och diskade medans Justin gick upp och gjorde sig i ordning. Han kom ner efter bara 10 minuter och satte på sig sina skor.

- Ska du redan gå? Frågade jag.
- Japp! Sa han och drog på sig sin jacka.
- Vi hörs sen? 
- Yes, ringer dig sen. Sa han och sprang nu ut till bussen som kom.

Jag stängde dörren efter mig och gick upp på rummet. Jag försökte få tag på pappa men han svarade självklart inte. Jag slängde mig i sängen och kröp ner under täcket. Jag kollade vid sidan om mig och sneglade på fotot av mig och John som stod på nattduksbordet. Jag reste mig upp och satte mig på huk och tog fotot i famnen.

- Varför är du borta för när jag behöver någon som mest? Jag saknar dig. Viskade jag för mig själv och kramade hårt om fotot.

Jag går ner och ser nu att Justin ligger lutad över datorn i soffan. Jag ropade på honom för att se om han var vaken vilket han inte var. Jag gick fram till honom och kollade på hans gulliga avslappnande min och sedan riktades mina ögon mot dataskärmen. Jag försökte se vad han höll på med men det var svårt för jag satt i helt fel vinkel och såg inte vad det stod.

Jag lutade mig framåt och kom åt Justin lätt och han hoppade till.

- RÖR MIG INTE!! Skrek han högt.
- Förlåt, det var inte meningen! Sa jag förskräckt.
- Jag, jag drömde. Vad hände? Somnade jag? 
- Ja, det gjorde du antar jag.

Jag såg att han såg att jag sneglade över dataskärmen och han stängde igen den fort.

- Värst vad du är hemlig av dig.
- Förlåt, men det är bara riktigt knas just nu. Men det löser sig snart får jag hoppas.
- Ja, som jag sa. Värst vad du är hemlig av dig, så jag tänker inte ens fråga varför det är knas för du berättar ändå inte.

- Om jag så kunde. Viskade han.
- Va sa du? hörde inte. Frågade jag
- Nä, det var inget.
- Okej, men du, det var en kille som ringde förut.

Jag såg på Justin's blick hur rädd han vart när jag nämnde att någon kille hade ringt.

- Vem? Och vad sa han?
- Jag vet inte vem det var, fick aldrig något svar. Men han sa något som: Om han inte ger mig det han ska ge lever han inte länge till.

Nu vart han riktigt rädd och satte händerna för ansiktet och lutade sig framåt. Jag kramade honom försiktigt och vågade inte fråga vad som står på, men jag måste få veta.

- Justin berätta nu, du vet att du kan lita på mig.
- Det är inte så att jag inte kan lita på dig, för det vet jag att jag kan. Men jag kan inte berätta, jag FÅR inte berätta.

Han betonde FÅR som om att han vart hotad eller så. Vad var det som stod på egentligen?